Jag sitter då gärna i en av chesterfieldfåtöljerna i det stora rummet på nedervåningen.
Antar att en försäljare med väloljat munläder skulle säga att möbelstilen med sina svällande former är sinnlig.
Liksom smeden sitt städ så värdesätter jag dock möbeltypen mera för dess fasthet.
För att den svarar och stödjer när jag lutar mig mot ryggstödet.
Divansoffor kan jag däremot inte fördra. Dom brer ut sig, saknar karaktär och hållning.
Vore divansoffan av kött och blod skulle den antagligen få sig en uppfordrande smäll bakom ryggstödet av den forna småskolelärarinnan.
Rummet då.
”Saln” som man sa förr i tiden.
Det stora och svala rummet som fick stå oanvänt mellan bröllop och begravning.
Jo, jag gillar rummet också.
Det är en liten resa till nästa vägg.