Tog mig bortåt hällmarken idag. Det är en trivsam trakt som utan särskilt krus bjuder besökaren på vad den har av vrångvres och karg sparsamhet.
Ett slags naturens fattighus är det. Ett lyckligt och tandlöst gammelmansleende av glest utspridda tallar. Magra men friska mitt i sitt armod.
Tallarna är kortväxta. Aktar sig nogsamt för att förhäva sig och bli till vindfång för västan som lätt river rötterna ur sina fästen. Istället suddar dom bara några gånger i luften med sina platta grenverk. Låter topparna sväva, flyta, just som savannens acacior. Och glest ställer sig träden, liksom för att vinden ska komma runt utan att behöva riva och trängas när den då och då sopar stenhällen som ett jehu.

Ner mot lägre terräng har berget kalvat som en glaciär och lämnat grupper av större och mindre stenblock lite som det föll sig.

Se här en gammal bekant.
Som en kolare, sotig och magerlagd och ovan vid främmande, skruvar den på sig lite generat.
Vrider händerna bakom ryggen. Vet inte riktigt hur den ska bete sig.

Här en något yngre bekant.
Illa medfaren av tiden, men som det förefaller orörd av elden.