Ljusnar redan före sju nu. Gardinen är som juteväv. Till och med den lite sträva doften av jutesäck finns där när man lägger tyget mot näsan. Lyssnar man kan man nästan höra det torra rasslet när kornet rann ner i säcken.
Man var rädd om jutesäckarna. Lappade och lagade. Hängde dem med oår i sinnet torrt under takåsen när dom inte användes.
Och man gladdes åt malvan. Kanske utan att någonsin veta.