Andra skörden ligger utslagen. Den blänker fetare än den första känns det som.
Hitom randas och rutas städivern – viljan att hålla diversiteten på lagom distans.
Där bortom matar kornet, gulnar. I stark vind minner det om vågbefaret vatten.
Av någon underlig anledning får jag ingen riktig ordning på väderstrecken här i Agnäs. I alla fall inte så pass solitt att jag kan peka med hela handen och med korpralsröst hävda att: det där är norr och ditåt är åt öster. (Väderstrecken är ju annars det enda någorlunda säkra migranten har att hålla sig i och förhålla sig till). Horisonten öppnar sig 360 grader och solen är liksom inte att lita på. Bara åt väster (tror jag) vidgar sig en käl, ett hyvelspår, en lapport som ger fäste för ögat när man flätar in sig i de tomma timmerfororna på väg upp upp mot kyrkbyn.
Kanske kräver torparsjälen lite mer av begränsade vyer och tydliga landmärken för att ha nytta av sin nedärvda getarkompass.