Sitter en stund i morgonsolen och flugsurret under joddlarbalkongen.
Jag tycker om det lite för smala och onödigt långa utrymmet under balkongen vars formel är längden x bredden upphöjt med utsikten, och som förmedlar den där svårdefinierade känslan av provisorium som är så uppbygglig.
Den känslan hittar man nog annars bara ute i skogen.
Vad flugsurret beträffar så är det förresten åtskilligt underskattat. Stäng av det och lyss till hur tyst det blir.