Blåbären blommar som vanligt förbehållslöst. Lämnar åt omständigheterna att avgöra hur det till sist ska bli. Rör man försiktigt vid blomman så lossnar den förvånansvärt lätt från sitt fäste och blir till en tom klocka med två jämna och fina hål. Det ena konstfärdigt kantat med något som liknar virkad spets.

Men stenhällens uppspruckna lavtäcke är knastertorr, frasar under stövelsulan och spindeln sitter som ett svart hål mitt i sin galax mellan träden. Den är nog rätt säker på att inget regn är att vänta de närmaste dagarna. Gång på gång får man likt en symbolisk reningsrörelse med ena handen samla ihop spindelväv från näsa och mun där man går som en annan naturkatastrof i spindelriket.