Har suttit under joddlarbalkongen en stund och anvarat tofsvipan som har fyra små ungar på lösdrift ett femtital meter bort. Underligt nog förefaller den prompt vilja ha ungarna med ut på den öppna, alldeles nyss sådda och vältade åkern. Trots att där skriar mängder av kajor och vitfågel som i ett nafs skulle kunna äventyra hela kullen.
Mana in dem i gräskanten bland maskros och rödblära och låt dem vara där vettja! tänker man. Där är dom ju säkrare än ute på den öppna jordytan.
Men den verkar ha koll, tofsvipan. Behöver inga goda råd. Som ett uttåg ur Egypten drar den iväg med ungarna över den torra sandlika sådden. Och så snart en kaja kommer flygande på kajors typiskt irrande sätt (som om dom försökte undvika luftvärnseld) blir den stundtals ganska utspridda kvartetten spräckliga vaddtussar på tändstickslånga ben stilla. Sjunker på stället samman, tar liksom flygskydd, och blir till små torra grässuddar bland alla andra sådana som harven rivit upp och som vinden emellanåt förmår väcka till liv.
Katten som kommer ut i ena hörnet av åkern för att göra toalett noterar lite surt att den inte är välkommen och går motvilligt samma väg tillbaka som den kom.
Men det är inte bara andra fåglar och djur som hotar. Ett häftigt ’garail’ förebådade regn kammar plötsligt rosenbuskar och småträd medhårs. Trycker dem med kraft söderut tills bladens ljusare undersidor blir synliga. Då kallar tofsvipan i hast samman hela hopen som annars riskerar blåsa bort och låter dem försvinna in de ljusa bröstdunen.