Morgonsolen avslöjar den uppstickande ejeln på åkern härintill. Jag säger inte mer så har jag inte sagt för mycket – men förhoppningsvis rätt och tillräckligt. Det kan ju för all del vara nästan vad som helst utom papyrus.
Gick mig bortåt tjärnen igår. Närmade mig den från det svåraste, mest avlägsna hållet.
Det är sånt man gör när man med långt mindre ansträngning kunde ha hållit sig hemmavid och kört med hojen.
Jag gick mig i alla fall bortåt tjärnen och letade gamla eldställen där jag kunde stanna till och tänka att här har jag varit tidigare någongång. Men igår, i vår, eldas det vid vite ingenting. Det knastrar självantändning under skosulan och man vandrar torra dikesbottnen bara för att det är möjligt.
På hemvägen hördes västergök. Fjärran torrfura satt den som en riksdagsman står, ömsom bugande, argumenterande åt höger och åt vänster. Ibland hätskt kraxande inför auditoriet, och det ekade stundtals barbershop om hoandet. När den efter en stund lossnade ur torrstommen såg jag att det faktiskt var två gökar som suttit och munhuggits i ett och samma träd.