Nu är lavarnas tid.
Dom sväller och vitnar. Släpper sladdriga taget om stenen där dom hela torra sommarn krampaktigt hållit sig kvar nästan bara som bilder, som hällmålningar.
Känner man på dem med fingrarna påminner de om kall, glatt lever.
Bägarlaven gör sig så lång den förmår. Ålderdomligt grå och enkel till form och fason formar den sin topp till en sörplande trut.

Men för grodynglen i diket kom vätan för sent. I tusental torkade dom in till mörka fläckar i torrsprucken dikesbotten där fukten en bit in på sommaren dröjt sig kvar som längst.
Med en bit skålformat björknäver skopade jag över så många som möjligt till den del av diket som för grodyngel borde ha verkat hav. Men förgäves. När jag nästa gång passerade stället hade också den delen av diket torkat ut.
Nu rinner det på nytt vatten i diket och höstens svartnade svamp ligger som en tappad skosula intill.