Lage Olovsson

Av , , Bli först att kommentera 21

DSCN5117

En tunn dimma delar skogsranden i två horisontella halvor.
Har hängt i salsfönstret av och till mest hela helgen i hopp om att någon gång få syn på rådjuren som i skydd av mörkret letar sig fram för att äta av renfodret jag strött ut under släpet på storgranen. Men icke.
Bevisligen besöker dom matstället varje kväll/natt, fast ytterligt försiktigt och trevande som låge lon överallt i försåt.
Ekorren som huserar nere i skogsdungen är däremot en dagens varelse. Minst en gång varje dag flyter den fäktande och bredbent över den öppna åkerplätten och klänger en stund i fågelfröautomaten. De sista metrarna innan den så att säga når fast mark går det undan. Man undrar om den inte på något sätt är ganska väl medveten om det avstånd som den någorlunda riskfritt kan överfara i helt öppen terräng.

Bli först att kommentera

vinterrönn

Av , , Bli först att kommentera 26

5116

Ingen kan väl se så frusen ut som rönnen. Den bara står där, stumt spretande med sina grenar. Hängbjörken, fastän frusen även den och frostigt kal, förefaller ha accepterat kylan och låter sina grenar falla mera vilsamt.
Talgoxarna flänger runt från morgon till kväll. Sitter stundom i stort antal i rönnen. Byter leksaksaktigt position. Vippar från höger till vänster. Jag har sett att en och annan talgoxe söker natthärbärge under det platta garagetakets smala utskott. Där är bäddat med stenullsbolster som tydligen går an att kränga sig en kunglig kammare i. Avståndet mellan vindskivan och väggen är i nättaste laget, men liksom fladdermusen plattar talgoxen till sig så pass att den med några kantiga kroppsrörelser kan försvinna upp inunder.

Bli först att kommentera

det regnar

Av , , Bli först att kommentera 32

Arjepluogsmålet, S. Från sabadi´llätti´k -a till söv -e.
Det är ganska tacksam bredàvä´-läsning när man cyklar.
Lindrigt med persongalleriet, om man säger.
Det regnar och snön som föll har säckat ihop. Den har sjunkit samman och blivit apelsinskalsporig.
Ska flytta julgranen under joddlarbalkongen tror jag. Den hänger för närvarande med lö`mmen uppåt i en björk och samlar på sig väta.
Det där med att man ska hänga julgranen med rotänden uppåt i väntan på att den ska in i huset bygger förresten på en enkel men uppenbarligen fungerande teori. Hänger, eller ställer man den med rotänden nedåt så rinner förstås vattnet ut.

Bli först att kommentera

ekorre

Av , , Bli först att kommentera 22

Man måste le åt ekorren som dagligen gästar fågelfröet. Den verkar ha postadressen i en av de två storgranarna som vaktar ödetomten med den raserade spismuren och järnspisen som kantrat på dess topp.
I granen är förstås ekorren herre på täppan och någorlunda trygg. Men själva överfarten, de femti metrarna över öppet snöhav mellan granen och fröbehållaren är farofylld. Lössnö är uppenbarligen vedervärdig att färdas i för ekorrar.
Tegel är apropå det väldigt vanligt här i Agnäs. Frätt lite i förnan eller peta i reveteringen nästan varsomhelst och du hittar tegel. Antagligen är det likadant på alla platser där man haft tegeltillverkning/bränning mer eller mindre i industriell skala.

Bli först att kommentera

fisk

Av , , 1 kommentar 26

Har cyklat och gjort undan morgonbestyren. Sopat bron och dragit upp ett spår i nysnön bort till tidningslådan. Lite besvärligt förresten, att läsa en bok samtidigt som man cyklar. Då är det lättare att läsa på den tomma förpackningen med fiskpinnar som ligger längst upp i återvinningsbacken. Likt en vepa med visdomsord på väggen påminner den om vad man bör äta men kanske inte äter särskilt ofta.

1 kommentar

kraftlinje

Av , , Bli först att kommentera 23

0494

Kanhända måste man ha upplevt suget, löjligheten i den eländigt korta och smala livlinan, när man ligger där längst ut i ingentinget på tvärregeln mellan stolpbenen för att känna någonting alls för kraftledningsstolparna som med långa steg kliver genom landskapet.
En gång tappade vi en stolpe. Det hände just när den hade passerat den tyngsta biten, när saxen släppt och stolpen börjat bli lättare igen. Den stannade upp, tvekade, och föll sedan med accelererande fart tillbaka. Den la sig tungt och lite omständligt tillrätta, liksom fogande sig i sitt öde att nära beklä varenda större och mindre ojämnhet som fanns på marken.
Ingen vid ratt och spak kom dessbättre till skada.
Ett förvirrat tumult uppstod kring den fallne, ungefär som när myrstacken oroas.
Vid baslägret rev linjemästaren åt sig hjälmen och letade sig ut ur sin barack. Så ock biträdande som hade en hund som då och då förrättade sina behov längst in i hörnet under dennes skrivbord vilket var belamrat med allehanda papper och ritningar.
Hunden förmanades, förläts och skickades i vanlig ordning tillbaka in under skrivbordet varje gång.
All verksamhet stannade förstås av under några sorgliga dagar efter stolpraset, liksom för att i lugn och ro kunna mäta vidden av det inträffade. Traktorn hemförlovades och plockades sönder till winsch och wire, och alltsammans lär ha berott på några svetsloppor som någon hade glömt.
Idag kan man se att inte heller det till ytan aningen feta, varmgalvaniserade järnet undgått åldrandet. Ungefär i mitten av varje sektion har en sorts metallers törskatesvamp angripit och svagt brunfärgat järnet.

Bli först att kommentera