Kanhända måste man ha upplevt suget, löjligheten i den eländigt korta och smala livlinan, när man ligger där längst ut i ingentinget på tvärregeln mellan stolpbenen för att känna någonting alls för kraftledningsstolparna som med långa steg kliver genom landskapet.
En gång tappade vi en stolpe. Det hände just när den hade passerat den tyngsta biten, när saxen släppt och stolpen börjat bli lättare igen. Den stannade upp, tvekade, och föll sedan med accelererande fart tillbaka. Den la sig tungt och lite omständligt tillrätta, liksom fogande sig i sitt öde att nära beklä varenda större och mindre ojämnhet som fanns på marken.
Ingen vid ratt och spak kom dessbättre till skada.
Ett förvirrat tumult uppstod kring den fallne, ungefär som när myrstacken oroas.
Vid baslägret rev linjemästaren åt sig hjälmen och letade sig ut ur sin barack. Så ock biträdande som hade en hund som då och då förrättade sina behov längst in i hörnet under dennes skrivbord vilket var belamrat med allehanda papper och ritningar.
Hunden förmanades, förläts och skickades i vanlig ordning tillbaka in under skrivbordet varje gång.
All verksamhet stannade förstås av under några sorgliga dagar efter stolpraset, liksom för att i lugn och ro kunna mäta vidden av det inträffade. Traktorn hemförlovades och plockades sönder till winsch och wire, och alltsammans lär ha berott på några svetsloppor som någon hade glömt.
Idag kan man se att inte heller det till ytan aningen feta, varmgalvaniserade järnet undgått åldrandet. Ungefär i mitten av varje sektion har en sorts metallers törskatesvamp angripit och svagt brunfärgat järnet.