En tunn dimma delar skogsranden i två horisontella halvor.
Har hängt i salsfönstret av och till mest hela helgen i hopp om att någon gång få syn på rådjuren som i skydd av mörkret letar sig fram för att äta av renfodret jag strött ut under släpet på storgranen. Men icke.
Bevisligen besöker dom matstället varje kväll/natt, fast ytterligt försiktigt och trevande som låge lon överallt i försåt.
Ekorren som huserar nere i skogsdungen är däremot en dagens varelse. Minst en gång varje dag flyter den fäktande och bredbent över den öppna åkerplätten och klänger en stund i fågelfröautomaten. De sista metrarna innan den så att säga når fast mark går det undan. Man undrar om den inte på något sätt är ganska väl medveten om det avstånd som den någorlunda riskfritt kan överfara i helt öppen terräng.