Här är lättgånget land.
Några meter till höger om gångstigen stupar vad som en gång i tiden troligen var strandkanten brant ner mot nuvarande älvfåra som glittrar mellan trädstammarna.
Några kanoter passerar nere på vattnet som hastigt förbifarande färgglimtar. Jag hör dem mer än ser dem.
På andra sidan älven, någonstans inne i väggen av gamla granar som klär Lappavabergets östra sida håller korpen skola. Som en prost, eller en överlärare av gammalt snitt, pratar den allvarsamt i fallande och stigande tonlägen om ditt och datt utan att behöva höja rösten alls. Akustiken, ekot över älvens djupare dal, gör att den kan hålla en hovsam ton och ändå veta sig bli hörsammad.