Mycket surr om sopsortering, återvinning och brunnsgrävning (avlopp) nu.
Och bara ett fåtal kan väl som en genuin bjurholmare med bondebestörtning gå i taket över överhetens pålagor och nyordningar.
Extra svårt med just de här frågorna förstås, då det ju inte handlar om något yttre hot som skulle kunna samla motkrafter, utan snarare en inre och alldeles för långt framskriden åkomma.
Det är för övrigt lite olika vad som per samhälle mest och bäst förmår engagera och irritera. I Vännäs tycks det (åtminstone på ett ytligare plan) vara lösspringande hundar och borttappade/upphittade cyklar som får folk att agera och reagera. Men så hör ju också trampcykeln intimt samman med det gamla stationssamhället. Det var på cykel stinsen skred till verket.
I Nordmaling är det istället en sorts polarisering de lux som förenar.
Det första man träffar på när man västerifrån låter sig lyftas över E4:an är en spikrak Rue de rost där nästan allt man behöver (och någonsin har behövt) står uppradat på ömse sidor. Fortsätter man rakt fram så sväljs man snart av ett lite gammaldags, om sommaren tjärdoftande och behagligt centrum med affärer och övervägande vackra hus.
En bit bort från själva centrum leder vägen småningom ut till ett relativt nybyggt villaområde som ligger som trutträck på berghällen som långsamt häver sig ur havet. Det är en samling kostbara och knutbygråa villor, liksom på första parkett med hyfsad utsikt över Kvarken.