Lage Olovsson

väntrum

Av , , Bli först att kommentera 52

5316

Sjutton idag. Lite snöflister på biltaket och lagårdslängan långtborta grå av ålder och drevsnö. Varmvattenberedaren ute i grovingången suckar väntrumsaktigt då och då. Gör liksom en mantelrörelse med några minuters mellanrum.
Kan undra varför?

Bli först att kommentera

sotar

Av , , 2 kommentarer 47

Sotade kaminen igår.
Tänka sig. Bara ett hål rätt ut genom väggen.
Och liksom en knipholk på utsidan.
Det är mera som att dra blyet bortur ekorrbössan.
Han skulle nog ha varit skeptisk, gubben.
Hållit sig litegrann på avstånd. Varit tyst.
Låtsats ha viktigare saker för sig.
Fast alldeles i närheten.

2 kommentarer

måndagmorron

Av , , Bli först att kommentera 61

Knäpper tryggt i gjutjärnet när det svalnar.
Som ett långsamt urverk. Eller som en puls på väg ner i vila.
Märker att kaminen helst sköter sig själv om den får.
Den fogar och finner sig om jag bara ger sjutton i att bära omkring manöverdosan/temostaten i nån sorts fåfäng strävan att hitta den optimala platsen att sätta upp den mer permanent.
- Hur ska han ha det? tycks den svarta R2-D2:n till kamin tiga tyst.
- Bestäm sig för bövelen, så man vet vad som gäller.
Antar att det är ungefär som det alltid har varit med skolans och många andra mänskliga verksamheters villkor.
Klåfingrigheten gör att saker och ting aldrig får tid och ro att sätta sig.
Kasten blir alltför snabba och tvära.

Bli först att kommentera

elden

Av , , Bli först att kommentera 54

Uppe och eldar i ottan.
Det gäller att få med sig elden när man flyttar. Och eftersom endast det bästa är gott nog åt den så bor den här i pelletskaminen ‘dere saln’ med fönster åt gatan.
Spispannan i Nyby var väl i jämförelse bara en bullrig och otacksam slavtjänst i det fördolda.
Antar att det i grunden handlar om någonting genetiskt.
Skrapa lite på ytan och hitta en lite folkskygg finnättling som kikar ut ur jordpörtet.
Elden som fladdrar i bakgrunden.
Naturligtvis.
Lika genetiskt betingad och självklar som behovet av elden är förmodligen sparsamheten.
Den (kaminen alltså) hann för min sparsamhets del knappt bli ljummen så bar det till att skruva ner pelletsmatningen så långt det gick.
Nu är jag nere i 150 och det ser bra ut.

Bli först att kommentera

järnspisen

Av , , Bli först att kommentera 64

spis

Här blev härdsmältan total.
Inte ens lekatten förefaller vilja ta in för natten i det vandrarhem där betjäningen längesedan lämnat öppet och gått hem. Det drar ymnigt genom alla öppningar, men de snart upprostade skruvarna håller fortfarande nödtorftigt ihop skrovet.
Den har varit ansluten på toppen efter vad man kan se. Kanske vidare upp i skorstenen via ett plåtrör som tvekat, vinglat lite osäkert hit och dit innan det hittat ut.
Liksom en sista fumlig handräckning åt förgängligheten har någon förbarmat sig och stoppat tillbaka brännplåtarna.

Bli först att kommentera

temp

Av , , Bli först att kommentera 66

IMG_4924

Fredan kisar, särar sakta med grumlig blick på ögonlocken.
Har varit ett par hektiska dagar av betraktande hursom folk kommit och gått. (Jfr. en tennismatch). Somliga med skorna på, ivrigt pratande liksom med någon lagom frånvarande chef eller med sig själva, in på heltäckningsmattan medan vi skyndsamt berett deras bitvis underliga vägar med tillplattade flyttkartonger och allehanda skyddande ting.
Nu hänger i alla fall ett halvsyskon till den tidigare luftvärmepumpen på plats. Den surrar sakta och levererar en behaglig, nästan mediterransk bris (säger hustrun). Jag säger inte emot. Mest för jag inte har någon erfarenhet av dylika vindar.
Pelletskaminen står också på plats. Den liknar en större, väl inte ens i mindre format tillverkad vikingapjäs från Uppsala-Ekeby. Alternativt liknar den en livvakt som man inte riktigt vet vad den döljer under sitt stela, korrekta yttre.

Bli först att kommentera

på stengrund

Av , , Bli först att kommentera 60

IMG_4898

Tog mig bortåt hällmarken idag. Det är en trivsam trakt som utan särskilt krus bjuder besökaren på vad den har av vrångvres och karg sparsamhet.
Ett slags naturens fattighus är det. Ett lyckligt och tandlöst gammelmansleende av glest utspridda tallar. Magra men friska mitt i sitt armod.
Tallarna är kortväxta. Aktar sig nogsamt för att förhäva sig och bli till vindfång för västan som lätt river rötterna ur sina fästen. Istället suddar dom bara några gånger i luften med sina platta grenverk. Låter topparna sväva, flyta, just som savannens acacior. Och glest ställer sig träden, liksom för att vinden ska komma runt utan att behöva riva och trängas när den då och då sopar stenhällen som ett jehu.

IMG_4908

IMG_4910

IMG_4906

Ner mot lägre terräng har berget kalvat som en glaciär och lämnat grupper av större och mindre stenblock lite som det föll sig.

IMG_4912

Se här en gammal bekant.
Som en kolare, sotig och magerlagd och ovan vid främmande, skruvar den på sig lite generat.
Vrider händerna bakom ryggen. Vet inte riktigt hur den ska bete sig.

IMG_4913

Här en något yngre bekant.
Illa medfaren av tiden, men som det förefaller orörd av elden.

Bli först att kommentera

grågryning

Av , , Bli först att kommentera 40

Några mesar i rönnen. Bara de ryckiga rörelserna skiljer dem från torra löv.
Gatljusen slocknar med ett crescendo av ljus.
Lite mindre kallt idag, drygt sex grader.

Bli först att kommentera

målning

Av , , Bli först att kommentera 57

Det hänger en målning av Helge Forsberg på övervåningen.
”Kallt i Agnäs” heter den, enligt ett lite undanstucket förtydligande på baksidan.
Precis som om konstnären upplevt det överflödigt att i ord säga det han redan anser sig ha beskrivit på framsidan.
Man tycker sig höra en eftertänksam söndagsharkling komma ur bilden.
Ur något av husen från vilka rök stiger spikrak ur räpp.

Bli först att kommentera

rum för resande

Av , , Bli först att kommentera 63

Jag sitter då gärna i en av chesterfieldfåtöljerna i det stora rummet på nedervåningen.
Antar att en försäljare med väloljat munläder skulle säga att möbelstilen med sina svällande former är sinnlig.
Liksom smeden sitt städ så värdesätter jag dock möbeltypen mera för dess fasthet.
För att den svarar och stödjer när jag lutar mig mot ryggstödet.
Divansoffor kan jag däremot inte fördra. Dom brer ut sig, saknar karaktär och hållning.
Vore divansoffan av kött och blod skulle den antagligen få sig en uppfordrande smäll bakom ryggstödet av den forna småskolelärarinnan.
Rummet då.
”Saln” som man sa förr i tiden.
Det stora och svala rummet som fick stå oanvänt mellan bröllop och begravning.
Jo, jag gillar rummet också.
Det är en liten resa till nästa vägg.

Bli först att kommentera