Har varit nedåt 30.9 här på Backgatan på morron och det har det nog sällan varit tidigare. I alla fall inte sen folk gick i vadmal och kreatur betade i backarna härikring.
Ett argument som Diamanten-förfäktarna gången för ofta sökt berusa sig själva och de möjligen klentrogna med är att Bjurholms kommun tänkt alldeles rätt som går åstad och bygger sig en omsorgsfabrik.
Vi har tänkt alldeles rätt, dunkar man varandra i ryggen på.
För det har Kammarkollegiet sagt.
Sähäsä.
Man kan bara föreställa sig den där dagen och stunden då nån i mellanställning, kanske med kaffekoppen i hand, skickades att ringa upp Stockholm för att liksom dubbelchecka att vi tänkt rätt.

Skottade snö dagen som var. Faktiskt har det kommit ganska mycket och det fyller sakta men säkert på. Såg apropå vägar (plogade och inte) att man bytt ut de numera närmast obligatoriska välkommen och välkommen åter-skyltarna som sätter inte bara Bjurholms samhälle inom parentes.
Man är liksom lika välkommen överallt.
Roligt att du kunde komma förbi.
Men fint att du åker också.
Välkommen åter.
De nya skyltarna verkar förresten mer EU-anpassade. Mera åt det stiliserade hållet, typ vägmärken.
Lovar inte så mycket. Lite som Konsums blåvita.

En av de mer prisvärda förklaringarna till att Diamanten-projektet nu påstås behöva mer medel är nog den att ”hela projektet inte ryms inom budgeten”.
Man måste le åt den halsbrytande logiken. (Jfr den klassiska, där galghumorn raljerar kring hur mycket månad det är kvar när löningen är slut).
Fast det är klart, upprepar man mantrat tyst för sig själv några gånger så låter det till sist inte alls orimligt.
En disig fullmåne lyste vandrarens väg ikväll. Skoterspåret trampat och hyggligt tillfruset, men dagens höga kammar på skotermattorna är fotgängaren till förfång. De river upp och gör det allra översta snöskiktet instabilt.

Grått och vindstilla i skogen idag. Tvåtaktsdoften som bortblåst men på Backgatan passerade en procession bestående av snöskoter och två barn på släp när jag kom tillbaka.
Man blir lika förvånad varje gång.
Än så länge.
Men så småningom blir man antagligen van.
Föraren av tåget såg ut att helst av allt – men inte utmanande snabbt – vilja försvinna vilket kan vara svårt innan gatloppet är tilländalupet och det öppnar sig en möjlighet att smita runt värdshushörnet därborta vid fångstgropen.

Växlade mellan att titta och lyssna på fullmäktigesammanträdena både i Åsele och Bjurholm igår. Som någorlunda seriös teater betraktad var nog Åseles bättre.
Allvaret och engagemanget kändes mera solitt.
Typ som nåt av Norén.
Bjurholms sammanträde var som så ofta en lätt avslagen och långstådd historia där man hellre drömde sig bort och pratade om Stockholm maraton och de jobbigare sträckorna där än de miljoner som fattas här.
Båda kommunerna sätter emellertid hoppet till att – emedan det tvivelsutan kommer att gå lika bra för den egna kommunen som det går åt pipsvängen för den andra – få ta hand om varandras SÄBO-boende. Allt mot en skälig avgift förstås och troligen på villkor av att skatteutjämningen som en annan adressetikett får hänga med.

Blåser i träa idag.
Väser astmatiskt ur köksfläktens entoniga orgelpipa och fjärran ljuspunkter semaforerar genom grenverk i oavbruten rörelse.
Endast COOP:s gröna fyrar lyser stabilt. Lovar återbäring.
Har säkert någongång suttit nån sorts ljudfälla i röret ovanför spisen.
Men här har bott bland annat skogsfolk.
Nåja, i den bästa av världar är det antagligen knäpptyst och rätt så tråkigt.
Jag skulle troligtvis sakna den närhet till naturen som huset andas.
Annars skidor idag ungefär som igår.
Fastän man leds en smula åt dessa norskar som vinner allt och hela tiden.
Det förefaller nästan som om dom själva tröttnat på spektaklet emellanåt.
Se bara hursom Kläbo tillsynes lätt besvärad tittar ner i snön efter varje vinnande målgång.

Vilken enastående bra benämning! Kort och koncis.
Särskilt med tanke på alla våra matställen.
Låter precis som något slags Astrid Lindgrenskt väsen.
Bör väl i rättvisans namn gå att urskilja en o annan Ätar i kön också då.
Har som lust att jämmerligen snöa vareviga dag.
Hundarna har fullt sjå att ajourhålla markeringarna på den ständigt växande snödrivan som tornar upp sig i trevägskorsningen och skoterspåren bär dåligt att gå på än så länge. Jag går ändå och räknar mig tillgodo den extra ansträngning det innebär att tjava i lössnön.

Gormade med tiduret för utebelysningen igår och nu har den lyst hela natten.
Finns tekniska ting man aldrig helt lyckas begripa och manualer alltför finstilta.
Om dom alls finns kvar.
De som följer med medicinförpackningar finns alltid kvar.
Som dåliga samveten.

Falle lugnt på fredagskvällarna numera. Varken epadunk eller soptunnerallyn värda att irritera sig på. Ska man våga gissa att ungdomarna precis som på andra småorter där utbudet blivit lite tunt kallats in i hemtjänsten och spelar Harry Brandelius på måttlig volym och äter gratis hamburgare på pingstkyrkan.
Igår såg jag i alla fall en snöskoter som försiktigt trevade sig fram genom kvarteret.
Kring det f.d. värdhusets lastkaj blev det till att backa och vända om. Kan vara lite knepigt där alldeles intill södergaveln där man grävt – det skulle kunna kan vara nån sorts fångstgrop. För matfett.

Snöar envetet även idag.
Kan undra vad man tänker hitta på uppe på det före detta värdshusets tak. En aluminiumställning har vuxit upp där på bara nån dag.
Måtte bara värdshuset få förbli något för skotertrafiken att väja för och utsikten vad den är.
Anar emellertid att de på något sätt hör ihop, containern som några veckor stått där som en intetsägande punkt på dagordningen, och ställningen på taket.