Swedbank Arena

Halva dan har jag och sonen letat efter ett järnrör till styret på den moped som han mekar med, yttre diameter 28 mm och inre 25 mm.
Det visade sig att ingen, inte någon enda av de klassiska bygg och järnvaruhusen, hade något sådant. När jag var liten hette det Bäcklunds Järnhandel. Men det är svunna tider. Inte en järnbit hade dom.
Nåväl, vi fick till slut tag i ett begagnat stag som låg på golvet inne på Beijer Bygg.
Det köpte vi loss och begav oss hemåt för att leta bågfilen. Efter att ha plockat ut halva källarförrådet så fanns den där med sitt oranga skaft. Skam den som ger sig. Fram med tvingen som håller ihop dubbelsängen och så tvinga fast eländet på en liten skamfilad barnstol från IKEA och sen…såga, såga såga. Kändes väldigt hårt men till slut gick eländet av, Trodde jag för då visade det sig att det låg en lång jäng-bult i röret.

Så mycket jobb för så lite. Men nu får vi pröva röret.

Japp i kväll fick vi tag i det sista biljetterna till matchen Modo – Skellefteå. Vi tar bilen ner och tittar på riktig hockey. Vet inte riktigt om jag vill att Skellefteå ska vinna, tror inte det. Men Modo håller jag inte riktigt heller på. Och det glunkas att Foppa kanske ska spela. Det var nog därför som de 7 600 platserna var slut.

Brödet som jag just tog ur ugnen smakade förträffligt och det är kul att bjuda familjen på rejält kvällsfika efter en storfilm som ’Så som i Himmelen’.

Det blir bara bättre

Go´ natt!

Japp nu är helgen räddad.
Jag köper alla mina böcker på Bokus. Gratis frakt och pocketböckerna kostar kring 30 spänn. Det måste vara hårda tider för min gamla klasskamrat Mats Gyllengahm på Åkerbloms, Bokia. Men det är klart dom har ju mycket studentlitteratur ;))

Tänk att det ska ta så många ord och invecklingar innan man kommer till kärnan.

Att läsa en bok om Barack Obama ’Min far hade en dröm’, det ser jag som allmänbildning på hög nivå. Jag vill veta allt om honom. Veta hur han blev så god retoriker och talare.
Vad kan jag lära? Hur klarar han av att memorera ett tal på 20 min. Eller ’freebasear’. Innan valet var klart så hörde jag att han hade en talskrivare i 20 års-åldern som han mött på ett Internetcafé. Kanske får jag nu alla svar, kanske får jag ännu fler nya frågor.

Plura då. Ja, jag har läst hans blogg tidigare ’svart-blogg’ heter den. Och det språk och ordvändningar som han använder där är helt igenom geniala. Det är väl därför som han skriver så himla bra texter.

’Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va’ blå.
Nånting inom oss som vi burit på.
Något ska falla, för att ett hjärta ska slå.
Något som stått så länge.
Någon som måste gå.’

En sån text skriver bara den som vet vad livet handlar om.

Det ska bli huvva så intressant att läsa hans bok ’Resa genom ensamheten-svart blogg och det ljuva livet’. Dels därför att jag vill ha en bild av honom innan jag firar gudstjänst nästa söndag med Eldkvarn. Vill liksom krydda min ’predikan’ med Plura.
Dels för att jag är såld på deras låtar och vill ha bakgrundsinfo om texterna. Kanske får jag det.

Men Shirin Ebadi, Nobels fredspristagare, boken ’Mitt Iran’ vet jag inte riktigt varför jag vill plöja. Men jag tror att jag vill veta hur kvinnan egentligen har det inte bara i Iran utan i världen, sedd genom Shirins ögon.
Hon kämpade sig till en position som den första domaren i Iran och över en natt efter revolutionen degraderades hon till kontorsbiträde.

Jag får för mig att den resan utspelar sig varje dag i västvärlden där kvinnor degraderas till något som den manliga normen bestämt dem till att vara. Och då snackar vi väst-världen. Eller som jag skulle vilja mynta; Obama-land.
Kanske kan Obama-land bli till ngt nytt.

Idag läste jag att han går hårt åt bonusar som direktörer i bidragsberättigade banker på Wall street tar ut. Tror att summan var lilla 125 miljarder kr bara under den mest akuta krisen.
Jag säger bara; Obama, krossa kapitalismen, öka solidariteten och upprätta välfärden för vanliga arbetare.

Kan USA välja en svart president så kan dom börja vandringen mot demokratisk socialism oxå. Tänk om vi får uppleva det….what a halleluja moment!!!

Tegskyrkan som den framstår för Stina Dahlgren.
Otroligt levande akvarell!

Träffade en gammal prästman från Teg, Rolf Nyberg härom dagen. Han är vid god vigör vid 84 års ålder och en god förebild har han alltid varit.
Han skakade på huvet när jag efter att vi firat mässa satte mig ner vid kaffebordet.
Oj oj oj, sa han. -Tänk vilket elände ungdomarna har skapat vid grusgropen. först fattade jag inte vad han menade och då blev han lite irriterad över att jag som han sa har så dålig koll.
Men så kom jag på att det just i dagarna är rättegång för de gripna för mordet.
Vi pratade om bestialiteten i de hela. Och vi pratade om att människan är kapabel att uträtta vad som helst. såväl positivt som negtivt. Jag tänker att samma kraft som tar människan till månen, samma kraft skär halsen av en döende människa.

Men vi lämnade ämnet och pratade om positivare saker. Tegskyrkan fyller på söndag 40 år. Å då kom Rolf igång.
Kolla in vad som händer på Teg.
http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=195351

-Kommer du ihåg GoCart arbetet vi hade i kyrkan, säger Rolf.
-Jo, det gör jag, även om jag inte var så gammal då, svarar jag.
-Jamen kommer du ihåg resorna till Italien som vi gjorde på Teg med ungdomar?
Jag tvingas medge att jag inte minns men har hört mycket gott om dem.
-Du vet, lyser Rolf fram, jag körde bussen rakt upp på Petersplatsen i Rom och där vid Petruskyrkan, utanför ingången sitter alltid en präst. Jag berättade vem jag var och varifrån vi kom, fortsätter Rolf med ett stort leende. Å vet du vad prästen sa?
-Nej, berätta.
-Jo han frågade om vi verkligen hade kört så långt och sen sa han, Du vet Påven är här inne jag ska hämta honom så får han välsigna er.
Så kom Påven! Påven kom ut och välsignade mig och ungdomarna. Kan du tänka dig!

Jag känner vid det laget mig så imponerad av vad denne gamle man åstadkommit i sina dar. Visst finns det och fanns människor som inte riktigt var överens med Rolf. Men so what tänker jag. Om man gör tio klumpiga grejer och två skitbra saker då är man i mål.
Tänk om vi präster idag skulle tänka så. Jag tror att jag börjar med det i morgon.

Då ska jag träffa ett par som vill gifta sig och sen ska jag äta lunch med en kompis som ska hålla en meditation vid Eldkvarnsgudstjänsten den 8 feb.
Sen tror jag att jag softar och förbereder mig för söndagens Ledarskola.
14 underbara tonåringar som brinner för att bli ledare i kyrka och samhälle.
Det är stort.

Må Gud vara med de stackarna som hade ihjäl mannen och brände upp honom i grusgropen. Och må Gud vara med de som sörjer och bär vrede inför det som skett.

Go´ natt!

På min arbetsplats är det någon person som är borta varje vecka för att ta hand om sitt eller sina sjuka barn. Denna någon är till nästan 100% en kvinna.
Det kan vara en präst, församlingspedagog, diakon, assistent. Nästan alltid är det en kvinna.
Alla dessa yrkeskvinnor har viktiga uppgifter som ingen annan med lätthet kan ta över eller genomföra. Ja det är klart att jag som präst kan ta över en gudstjänst i sista minuten eller ett dop. Men inte så mycket mer.
När jag pratar med en av mina manliga kollegor hur ofta han under 8 år ’vabbat’, då svarar han snabbt; -Aldrig. Inte en enda gång. Men varför det, undrar jag.
-Jo, svarar han, vi har ordnat det så att vi alltid har haft släkt och vänner runt oss och några gånger har min fru varit hemma.
-Men inte du då, frågar jag igen. För det är så osannoligt att en fyrabarns pappa aldrig varit hemma för vård av sjukt barn.

Jag kan säga på en gång att jag vid flertalet tillfällen, då våra barn varit sjuka, har vabbat. Nu har inte våra fyra barn varit särskilt mycket sjuka. Men jag är en ’vabbare’ till 40%

Vad beror denna osannolikt icke-jämställdhet på? Låt mig gissa.

1. Kvinnorna vill vara hemma oftare än männen. De mår bra av vara med sina sjuka barn och hinner med en massa annat hemarbete som de missar när de jobbar heltid. Ett fusk som FK vill komma åt…Jag påstår inte att kvinnorna ’fusk-vabbar’ bara att dom är effektiva.

2. Männen prioriterar sitt viktiga arbete, tjänar mer och har aldrig egentligen tänkt ta fullt ansvar för sina barn.

3. Det hela beror på skär och enkel gammal vana.

4. Den arbetsgivare som är snällast går alltid ur ’vabbträsket’ som förlorare.

Låt mig klargöra ett och annat.
Självklart ska inte sjuka barn lämnas hemma ensamma.
Det argumentet står över alla andra argument.

Men kvinnor är oxå viktiga på sina arbetsplatser. En dag på min arbetsplats när flera kvinnor i viktiga positioner är borta så blir det problem. Kanske rent av större problem än om deras viktiga män skulle stannat hemma. Men det kan jag inte veta, bara ana.

En mans arbete är i vårt samhälle alltid viktigare än en kvinnas. Alldeles oavsett vart hon befinner sig. Exempelvis så har vi aldrig hört att Fredrik Reinfeldt varit hemma från jobbet medan vi får ta för självklart att Filippa har det. Om dom inte har barnflickor vill säga. Vilket jag tycker är dåligt och skapar en massa problem i vuxenlivet. Det kan jag ju inte heller vet egentligen, men jag anar och ser.

Kanske har jag fel.

Nu ska jag kasta mig in i ett av de mer kontroversiella försäkringskasseärendena (vilket ord!!!) på senare tid, Vabbfusket.

Jag tror nämligen att min känsla för att vissa kvinnor och kanske en del män, snabbt erbjuder sig eftersom de faller under punkt 1 i min uppräkning.

Detta parat med punkt 4 om den snälle arbetsgivaren tror jag är de största skälen till att kvinnorna är lika med vabbarna.

Kyrkan är får jag väl säga en ganska snäll arbetsgivare och jag tror att kyrkan förlorar massa med stålar och arbetsinsatser p g a detta.
Men det kanske är OK.
Jag skulle i a f önska att jag och mina manliga kollegor var hemma med våra telningar minst lika ofta.

Barnen behöver sina fäder. Men det är en helt annan diskussion.
Jag tycker att regeringen ska tvinga pappor att vara hemma 50% av lagstadgad föräldrapenning och 50% av ’vabbtiden’.

Tänk vad tomt det skulle bli på Stockholmsbörsen när ungarna är sjuka.
Men det är klart…options och aktiehandlare hinner väl aldrig få till det så att det blir några barn.

Go natt!

Ännu en dag med många många möten är till ända. Inte så många konflikter. Men desto mer glada tillrop. Idag har jag berömt 2 människor. Varit spikrak mot 1 människa. Försökt förstå ett par människor. Skrattat med minst 10 människor och sist men inte minst lyssnat på 6 människor.
Jag försöker vara glad på jobbet varje dag. När någon påkallar min uppmärksamhet försöker jag på en gång lägga ner det jag har för händerna och rikta all uppmärksamhet på henne.

Det får den effekten att vi når snabba resultat i mötena.

En del är sällan glada på jobbet. De verkar inte nöjda över livet och de sprider ngt trist runt sig.
Självklart kan man inte alltid vara glad. Men det är viktigt tycker jag att vi människor lär oss några enkla regler.

1. Ingen människa på din arbetsplats är värd att ta emot din vrede eller ilska. Om du nu inte är förbannad på något just den människan gjort mot dej. Vilket är sällsynt.

2. Allt går lättare om du är glad och trevlig. Skrattar mycket och lyssnar mycket.

3. Att vara glad är ett val som du gör när du kliver in genom dörren på ditt arbete.

Jag är så lyckligt lottad att jag har ett arbete som jag inte kommer att bli uppsagd ifrån om jag inte gör ngt riktigt dumt. Det gör mig glad. Trots att min lön inte motsvarar studier och ansvar är jag glad för att jag har det fasen så mycket bättre än många runt om kring mig.

Jag får ofta höra, vad du är glad Larsa. Ja, svarar jag är inte du det…Å så skrattar vi tillsammans.

Var Glad!

Hej kära dagbok..

Jag tror inte att de som bloggar vågar/vill/kan/får/har möjlighet skriva på nätet som när man skrev dagbok.
Har du skrivit dagbok eller kanske skriver du dagbok. Jag gjorde det i 15-18 års åldern. Det var tidvis och bitvis ganska dråpliga berättelser från mitt liv som gymnasist.
Ett år, då jag bodde i London, skrev jag inte så mycket dagbok men nåt så in i bängen mycket brev. Jag skrev minst tre brev i veckan, ibland fler. Jag fick oxå många brev. Tror att jag hade bättre koll på kompisar och relation till dom då än vad jag nånsin haft.

Dagboken då blev mer som små noteringar om vad jag gjort under dagen. Men det är inte dagbok för mig. Dagbok är känsloberättelser. Därför blir bloggandet inte såå mycket av den varan. Andra år skrev jag kanske 1 till 4 A4/dag. En gång minns jag att jag för-skrev en berättelse på 10 A4 ark som jag sen använde på en salskrivning i svenska. Ur minnet förstås, jag har aldrig fuskat på prov under mina 18 studieår.

Jag hörde just nu när jag körde hem från stallet ett program på P3, min radio tror jag det heter.
Det var en tjej, Malin Jakobsson från Vindeln. Hon gick under beteckningen bittergöken.

Hon hade ett inslag där hon berättade, som i dagboksform, om hur ilskan kommer fram på natten. Hon svår så infernaliskt och visade prov på sin ilska med ord som jag bara inte kan skriva här. De båda tonåringarna tillsammans med mig i bilen bara gapade. Och det gjorde jag oxå. Jag tror aldrig jag hört en människa svära så. Har väl gjort det själv någon gång när livet varit riktigt sugigt, men aldrig offentligt. Hon var, jag menar, är bra!

I en dagbok kan man svära och bråka med både Gud och folk. Men skulle jag göra det i kyrkan en söndag så skulle folk sätta nattvarden i halsen. Det är liksom inte platsen för att svära och leva rövare. Men jag önskar att varje människa har en plats, och det måste inte vara i Sveriges radio ;)), där dom kan leva rövare.

Oförlöst vrede kan vara riktigt riktigt farligt. Men det orkar jag inte skriva om idag.

Ja, nu återstår inte så mycket av den här dagen. Det har blivit en del konflikter idag. En del har lösts medan andra, typ barnens läxläsning, kommer att fortgå i all evighet, känns det som.

Gonatt kära dagbok…

Så är jag återigen ren och fin. Ja faktiskt så in i bängen ren. Efter tre timmar i badet så finns det inte en lortfläck kvar på kroppen. Det enda trista är egentligen att vi tvingas åka till Ö-vik, för att badaloss.

Jag undrar hur klimatsmart det är att köra bil t.o.r 22 mil, bada i uppvärmt vatten.

Efter middan kom en kompis på besök och vi pratade om att Umeå ännu inte har ett äventyrsbad. Varför???
Hur svårt kan det vara att bygga på tomten bakom Mimerskolan. Riv gympa hallen, den var sunkig redan på tidigt sjuttital när jag hade gympa där. Riv Gjallarhornet oxå. Och bygg Umeås Äventyrsbad där. strunta i 50 meters bassängen. Den kan man bygga i anslutning till nuvarande badhus.

På tal om badhus. Jag berättade för barnen härom kvällen att det fanns ett badhus när jag var liten vid nuvarnade PIngstkyrkan mitt i stan. Öst på stan. Huset var grönt och när jag som barn kom dit med klassen fanns en sor tant iklädd vit rock och skurborste. Hon radade upp oss på led och borstade oss rena. Jag undrar jag om det skulle funka idag.

Hon skulle väl få spö av nån elev som först skrikit åt henne att hon skulle skita i var, när och hur man tvättade sig.

Åter till Äventyrsbad i Umeå. Det jag upplever och egentligen alltid upplevt med Umeå är att Umeå inte har en egen själ. Det finns egentligen ingenting som är unikt för Umeå. JA, ok björkarna då. Men jag tänker mer på funktion. Det är klart att det finns mycket som är bra med Umeå. NUS, Campus, Bostaden, Stats-bibblan, för att nämna några saker.
Men när Umeåborna vill ha ngt att vara stolta för. Något som bara finns i Umeå. Alltså inte någon skitsak eller struntkedja som finns överallt, då går vi bet.
Jag vill ha roligt i min stad. Jag vill kunna få valuta för mina skattekronor. Jag vill vara stolt för att jag bor här.
Ett äventyrsbad låter som en liten sak. Men när man står uppe i nya vattenrutschbanan i Ö-vik och ser halva stan då känner jag saknad av ngt liknande i Umeå.

Jag vill inte ha nåt badhus som Storsjöhallen i Holmsund som drivs av ett privat bolag så att det absolut inte finns familjerabatt på helger och lov. För att dom ska tjäna pengar som en kille i kassan uttryckte det sist när jag frågade.
Jag vill ha ett kommunalt badhus bekostat av mina (och andras) skattepengar.
Men mest av allt vill jag att kommunens ansvariga ska göra saker som verkligen blir bra för kommuninnevånarna.

Så är jag återigen ren och fin. Ja faktiskt så in i bängen ren. Efter tre timmar i badet så finns det inte en lortfläck kvar på kroppen. Det enda trista är egentligen att vi tvingas åka till Ö-vik, för att badaloss.

Jag undrar hur klimatsmart det är att köra bil t.o.r 22 mil, bada i uppvärmt vatten.

Efter middan kom en kompis på besök och vi pratade om att Umeå ännu inte har ett äventyrsbad. Varför???
Hur svårt kan det vara att bygga på tomten bakom Mimerskolan. Riv gympa hallen, den var sunkig redan på tidigt sjuttital när jag hade gympa där. Riv Gjallarhornet oxå. Och bygg Umeås Äventyrsbad där. strunta i 50 meters bassängen. Den kan man bygga i anslutning till nuvarande badhus.

På tal om badhus. Jag berättade för barnen härom kvällen att det fanns ett badhus när jag var liten vid nuvarnade PIngstkyrkan mitt i stan. Öst på stan. Huset var grönt och när jag som barn kom dit med klassen fanns en sor tant iklädd vit rock och skurborste. Hon radade upp oss på led och borstade oss rena. Jag undrar jag om det skulle funka idag.

Hon skulle väl få spö av nån elev som först skrikit åt henne att hon skulle skita i var, när och hur man tvättade sig.

Åter till Äventyrsbad i Umeå. Det jag upplever och egentligen alltid upplevt med Umeå är att Umeå inte har en egen själ. Det finns egentligen ingenting som är unikt för Umeå. JA, ok björkarna då. Men jag tänker mer på funktion. Det är klart att det finns mycket som är bra med Umeå. NUS, Campus, Bostaden, Stats-bibblan, för att nämna några saker.
Men när Umeåborna vill ha ngt att vara stolta för. Något som bara finns i Umeå. Alltså inte någon skitsak eller struntkedja som finns överallt, då går vi bet.
Jag vill ha roligt i min stad. Jag vill kunna få valuta för mina skattekronor. Jag vill vara stolt för att jag bor här.
Ett äventyrsbad låter som en liten sak. Men när man står uppe i nya vattenrutschbanan i Ö-vik och ser halva stan då känner jag saknad av ngt liknande i Umeå.

Jag vill inte ha nåt badhus som Storsjöhallen i Holmsund som drivs av ett privat bolag så att det absolut inte finns familjerabatt på helger och lov. För att dom ska tjäna pengar som en kille i kassan uttryckte det sist när jag frågade.
Jag vill ha ett kommunalt badhus bekostat av mina (och andras) skattepengar.
Men mest av allt vill jag att kommunens ansvariga ska göra saker som verkligen blir bra för kommuninnevånarna.

Jajjamen. Plötsligt fylls lägenheten med glada tonåringar.
– Vill ni ha mat, frågar jag där de sitter i dotterns rum.
– Ja tack, svarar dom.
En stund senare så står laxspett och ris med god sallad på bordet. Vi äter och njuter och skrattar. Gud vad roligt det är med ungdomar som bara kommer så där, på besök.
Alltid något att prata om, allting något att uppröras över.

När jag var tonåring var det alltid öppet hus hemma hos oss. Även när jag inte var hemma så hände det att en eller flera av mina kompisar satt vid middagsbordet.
Det fanns förstås en nackdel och det var att det var svårt att ha hemligheter för föräldrarna. Dom visste allt och ärlighet var ett signum.

Nu mer än trettio år senare så händer det att mina polare faktiskt pratar om hur det var hemma hos oss förr.

Jag lovade ju i en tidigare blogg att jag skulle berätta mer om Såffihäm.
Tyvärr var det ganska mycket droger på Sofiehem/Ålidhem när jag växte upp.
Jag var tillsammans med en tjej som jag flera gånger fick bära hem för att hon var så stenad av, ja var det inte kontaktlim så var det öl eller vin.

Det fanns hur mycket öl och vin som helst. Ville man ta sig en fylla så fanns det alltid ngn som hade tillgång. Jag skulle säga att det faktiskt var värre på 70-talet med alkohol än det är i dag.

Å Ultrabussarna dom hade en bred kofångare av jeepmodell som var lätt att hugga tag i. Så på vintrarna tolkade vi från Sofiehemsskolan ner till Mimerskolan bakom bussarna. Livsfarligt, jo det var det men oerhört spännande och gratis.

Jag minns att jag hade ett par luddor (ni vet filtskor med gummisula VARMA!) Nå dessa luddor hade renslipad sula så det gick hur lätt som helst även om det blev lite asfalt stundtals.

Sen minns jag naturligtvis luciavakorna på Ålidhemskyrkan. Vilket drag och vilken värme från präster och församlingsassistenter. Alltid fika och massor av aktiviteter.
Senare kring 76 så var jag med och ordnade de första musik-lucia-festerna på Draggen (ja just det Dragonskolan som med stolthet bär det namnet framför ett visst danshak). Där var ca 2000 människor. Naturligtvis oerhört mycket fylla men fantastiska liveband. Vad sägs om Stetson cody group, Oidipus complex (som jag spelade i).

Men det bästa med den tiden och att vara från Sofiehem det var ändå hockeyplan vid skolan. Jag tror att jag tillsammans med senare mycket välkända tvillingar tillbringade nästan halva livet där fram till 14-15 årsåldern.
Men en gång hann jag inte hem när jag var nödig. Det kom i byxan just innan jag hann in genom dörren. Det var bara för att vi förbjudit att gena över granntomten och jag tvingades gå hela kvarteret runt.

Men det är smällar man får ta om man vill ha roligt.

Mera, mera hör jag hur du som läser ropar. Ja det kommer mera men en annan gång.
Blondin Bella åkte ut ur lets dance. Ja där ser man. Hon får väl dansa på sin blogg ;(
Inget riktigt rolig människa tycker jag. S är det väl med de flesta som bara blir kända för att de syns och inte för att de gör något vettigt, spännande…

Jupp mycket har hänt idag men efter den traditionella städkvällen på torsdag så är jag trött.
Men det är ett måste att ha städkvällar. Skriver ngt riktigt snaskigt i morgon i stället.