På min arbetsplats är det någon person som är borta varje vecka för att ta hand om sitt eller sina sjuka barn. Denna någon är till nästan 100% en kvinna.
Det kan vara en präst, församlingspedagog, diakon, assistent. Nästan alltid är det en kvinna.
Alla dessa yrkeskvinnor har viktiga uppgifter som ingen annan med lätthet kan ta över eller genomföra. Ja det är klart att jag som präst kan ta över en gudstjänst i sista minuten eller ett dop. Men inte så mycket mer.
När jag pratar med en av mina manliga kollegor hur ofta han under 8 år 'vabbat', då svarar han snabbt; -Aldrig. Inte en enda gång. Men varför det, undrar jag.
-Jo, svarar han, vi har ordnat det så att vi alltid har haft släkt och vänner runt oss och några gånger har min fru varit hemma.
-Men inte du då, frågar jag igen. För det är så osannoligt att en fyrabarns pappa aldrig varit hemma för vård av sjukt barn.

Jag kan säga på en gång att jag vid flertalet tillfällen, då våra barn varit sjuka, har vabbat. Nu har inte våra fyra barn varit särskilt mycket sjuka. Men jag är en 'vabbare' till 40%

Vad beror denna osannolikt icke-jämställdhet på? Låt mig gissa.

1. Kvinnorna vill vara hemma oftare än männen. De mår bra av vara med sina sjuka barn och hinner med en massa annat hemarbete som de missar när de jobbar heltid. Ett fusk som FK vill komma åt...Jag påstår inte att kvinnorna 'fusk-vabbar' bara att dom är effektiva.

2. Männen prioriterar sitt viktiga arbete, tjänar mer och har aldrig egentligen tänkt ta fullt ansvar för sina barn.

3. Det hela beror på skär och enkel gammal vana.

4. Den arbetsgivare som är snällast går alltid ur 'vabbträsket' som förlorare.

Låt mig klargöra ett och annat.
Självklart ska inte sjuka barn lämnas hemma ensamma.
Det argumentet står över alla andra argument.

Men kvinnor är oxå viktiga på sina arbetsplatser. En dag på min arbetsplats när flera kvinnor i viktiga positioner är borta så blir det problem. Kanske rent av större problem än om deras viktiga män skulle stannat hemma. Men det kan jag inte veta, bara ana.

En mans arbete är i vårt samhälle alltid viktigare än en kvinnas. Alldeles oavsett vart hon befinner sig. Exempelvis så har vi aldrig hört att Fredrik Reinfeldt varit hemma från jobbet medan vi får ta för självklart att Filippa har det. Om dom inte har barnflickor vill säga. Vilket jag tycker är dåligt och skapar en massa problem i vuxenlivet. Det kan jag ju inte heller vet egentligen, men jag anar och ser.

Kanske har jag fel.

Nu ska jag kasta mig in i ett av de mer kontroversiella försäkringskasseärendena (vilket ord!!!) på senare tid, Vabbfusket.

Jag tror nämligen att min känsla för att vissa kvinnor och kanske en del män, snabbt erbjuder sig eftersom de faller under punkt 1 i min uppräkning.

Detta parat med punkt 4 om den snälle arbetsgivaren tror jag är de största skälen till att kvinnorna är lika med vabbarna.

Kyrkan är får jag väl säga en ganska snäll arbetsgivare och jag tror att kyrkan förlorar massa med stålar och arbetsinsatser p g a detta.
Men det kanske är OK.
Jag skulle i a f önska att jag och mina manliga kollegor var hemma med våra telningar minst lika ofta.

Barnen behöver sina fäder. Men det är en helt annan diskussion.
Jag tycker att regeringen ska tvinga pappor att vara hemma 50% av lagstadgad föräldrapenning och 50% av 'vabbtiden'.

Tänk vad tomt det skulle bli på Stockholmsbörsen när ungarna är sjuka.
Men det är klart...options och aktiehandlare hinner väl aldrig få till det så att det blir några barn.

Go natt!