Ågren och Holmlund så såta vänner!

Jag minns när jag växte upp på Sofiehem. Min pappa var ursosse(han blev vänsterpartist innan han gick bort, varför har jag glömt)
Jag minns alla diskussioner vi hade kring matbord och i bilen när vi kajkade runt Västerbotten eller ner till Dalarna. Han hade sina svurna fiender i kommunfullmäktige, där han satt och bland styrelsemedlemmar i Stiftelsen Bostaden, där han oxå var ledamot.

Aldrig att han skulle närmat sig Moderaterna eller Folkpartiet. De små partierna som då KdS var aldrig ens nåt att räkna med men Centern gick väl an men om jag ska va ärlig så var det bara Fälldin som han räknade som äkta politiker. Men han hade många vänner över partigränserna, pappa min. Men när det skulle jobbas politiskt då var det som på hockeyplan. Motstånd och medlöpare.

Per Ablin, Erlander och Palme var pappas stora idoler. Gösta Bohman var ett stort stort spöke som jag skulle akta mig för. Och sen när Carl Bildt kom fram så stängde han av TV:n när karln syntes. Jag undrar vart, säger vart, tog dessa kategoriseringar vägen?

Jag lärde mig tidigt allt som fanns att veta om kommunalpolitik. Och jag fick veta att det var viktigt att sossarna behöll makten så att inte borgarna (och det var bara högern) skulle kunna rasera allt som Vi byggt upp.
Holmlund var en bra grabb enligt pappa men han var för lite studerad och skulle kunna få problems. Vet inte om den profetian slagit in.

Därför blir jag konfunderad när sossarna nu allt som oftast gör gemensam sak med moderaterna. Vad har hänt? Gick de riktiga socialisterna i graven med min pappa eller är det moderaterna som äntligen insett att social-demokrati är oslagbart som politiskt system och därför lagt om rodret? Dom känns ju mindre högerinriktade nu moderaterna.

Eller är det så att kommunal politik är en sak och rikspolitik en annan. På det lokala planet kan lammen och vargarna leka tillsammans men på riksplan funkar det inte.
Ska det byggas en ringled runt Umeå då ska alla plötsligt vara sams. Vägpaket är detsamma som en totalpolitisk allians. Konstigt. Men kanske bra för Umeå?

Jag känner mig lite vilsen inför första maj då det är dags att demonstrera.
Ja, jobben är ju viktiga, men det tycker ju moderaterna oxå. Jag tror fortfarande att moderaterna är baksluga och att de ha en hemlig agenda.
De vill sakta men säkert krossa ALLT som sossarna byggt under mer än 4 årtionden.
Avreglera och sänka skatten för de rika.

Men det ser inte lika hemskt ut eftersom de nyliberala krafterna lyckats med att driva tesen ensam är stark och det är BARA individen som räknas. Och de nyliberala krafterna finns i alla läger, kanske mest där vi minst anar det.
Därför slår avregleringarna inte lika hårt i det samhällsklimat som vi har. Plötsligt tycker ingen om Mona men alla tycks gilla Fredrik. Nu när sossarna äntligen fått en kvinna vid rodret då duger det inte längre. Och arbetarna röstar borgerligt.
Så var det inte när jag var liten. Min idol har alltid varit Gudrun. Och är fortfarande. Hennes tal inför EU-parlamentsvalet är fullständigt strålande om gubbvälde.

Det finns all anledning att demonstrera mot individualismen, egoismen och alla de krafter som vill bryta ner själva samhällets grundstenar, frihet, broderskap/systerskap, rättvisa och demokrati.

Ärligt, jag skulle inte bli förvånad om det kom några moderater och gick i samma tåg.
Men det skulle kännas konstigt…
Jamen kom med ni bara…ni är så välkomna att slå ett slag för befrielse från marknadskrafter och kapitalintressen.

Leve socialismen, och Jesus!