Harald Forsman är borta. När jag blev präst för 21 år sen lärde jag känna Harald.
Då var han redan i pensionsåldern men hans glada nuna och närvaro i Umeå stadsförsamling dit jag kom, kändes oerhört bra.

Så här är det förstår du, du som läser detta. Dom människor som får kämpa i sitt liv och överlever kampen, de människorna blir de bästa. Det är inte alltid som kämparna blir premierade, når höga positioner eller ens får ett bra jobb. Men, i allt vad dom tar sig för finns minnet över smärtan och vägen ur.

Jag skulle kunna rada upp människor som passerat revy i mitt liv och som alla har någon form av svårigheter i sitt liv bakom sig.

Harald tack ska du ha för att jag fick möta dig på detta gruskorn i universum…

Nu är det dags för dagis och en ledig dag för mig.