Det är en befogad fråga, med tanke på alla bloggare som kallar sig ateister.

Jo, nog kanske det finns en och annan ateist ute i stugorna, som i stillhet tror på ett universum utan någon guddom alls. Men dessa syns inte till på bloggsidorna. Nej, där är det antiteisterna som härskar. Alltså de som aktivt vill motverka till att NÅGON människa får ha sin tro och sitt hopp utan att bli påhoppad och kallad för allt från godtrogen dumbom till bakåtsträvande homofob. Jämför gärna orden asocial och antisocial, där den första drar sig undan alla sociala kontakter, medan den andra aktivt förstör för alla andra. För övrigt har jag hört ett mycket bra alternativt uttryck för dessa antiteister, och det är kristofober.

Ett exempel: När jag har kommenterat vissa inlägg har andra, alltså INTE artikelförfattaren, bemött mina inlägg med attityden "lille gosse, vet du inte bättre?" Men av den språkliga kvaliteten på inläggen att döma verkar dessa individer knappt ens kommit in i målbrottet. Jag bevärdigar inte dessa med svar av två anledningar: dels är deras inlägg som sagt alltför infantilt skrivna, dels är det alltså inte svar på artikelförfattarens blogginlägg utan en kommentar av min kommentar.

Sedan ska jag komma med en bekännelse: Jag har ett par fobier. dels är jag akrofobisk, alltså höjdrädd. Bara det lilla att ställa mig på en köksstol framkallar en förlamande ångest hos mig. Dels lider jag av spheksofobi, panisk rädsla för getingar. Däremot betecknar jag mig varken homofob eller islamofob. Har ett flertal närmare bekanta som är homosexuella och som jag har givande samtal med lite nu och då. Och muslimer i allmänhet brukar vara riktigt trevliga bekantskaper. Däremot är jag mindre road av aggressiva människor i vilket läger de än förekommer, vare sig det rör sig om fotbollshuliganer, kvinnomisshandlare, militanta veganer eller islamister.

Tänkte berätta lite om hur jag blivit som jag blev, en Saab-entusiast.

Jag började övningsköra i min mosters "diarrébruna" 244. Den hade egentligen 2 fel, i mitt tycke. För det första var den beklagligt sävlig i beteendet, kändes mer som en stridsvagn än som en bil. Och så var det färgen som jag aldrig blev riktigt vän med. När jag tog studenten blev skolkompisarna hämtade i allsköns udda bilar, som t ex Ferrari 328 GTS, Cadillac Eldorado Convertible 1972, Willys Jeep (krigsmålad), och en vit Saab 900 Cabriolet. Men vad blev jag hämtad i? Jo denna urtrista bruna 240! Och de hade inte ens brytt sig om att sätta löv i den, eller på något sätt piffa upp den! T.o.m. föräldrarnas vita Volvo 145 Express från 1970 hade varit bättre, den skilde sig åtminstone från de vanliga bilarna. För dem som inte vet vad en Express var för en bil kan man lättast beskriva den som efterföljaren till Duetten. Den hade förhöjt tak från baksätet och bakåt, och trägolv därbak istället för det vanliga mattbeklädda bagageutrymmet i vanliga 145:or. Och bagageluckan var i glasfiberarmerad plast, inte i plåt som den vanliga 145:an. Den saknade också bakrutetorkare. Den var tänkt som en företagarbil, men tyvärr blev den inte tillräckligt uppskattad för att överleva till 240-eran.

Min första egna bil var en Opel Kadett Super, årsmodell 1966. Inte heller den var väl ett under av körglädje. 55 "trötta" hästkrafter och en bakdel som viftade värre än en orientalisk magdansös. Om det blåste mer än 15 sekundmeter vågade man inte köra fortare än 70 km/h, annars kändes det som om man riskerade att blåsa av vägen. Bilen klarade visserligen av att köra i 110, men då skramlade den så illa att man trodde den skulle falla ihop i sina beståndsdelar vilken minut som helst. 80-90 var bra marschfart. Men dit gick det långsamt att komma, på slät mark tog det närmare halvminuten, kändes det som. För att inte tala om vinteregenskaperna. HJÄLP!!! 60-70, fortare gick det inte att köra på vinterväglag, då for man obönhörligen i diket. Men den är hittills den enda bilaffär jag gjort vinst på. Köpte den för 500 kr 1986 och sålde den 4 år senare för 3000 kr.

Den första Saab jag körde var en svart 96 V4 årsmodell 1971. Den fick jag låna av en kompis en hel sommar när min egen bil (vid den tidpunkten en Ford Escort kombi) stod på verkstad och de inte hittade felet, ett elfel. Jag blev hursomhelst djupt imponerad av denna bil. Ren körglädje, hyfsade fartresurser (trots klena 65 hk) och en komfort som jag inte trodde fanns på så tidiga bilar. Då blev jag fast besluten att själv en dag äga en Saab. Men många bilar hann fara genom mitt liv innan min första egna Saab. Det var en Golf GTi, en Mitsubishi Galant, en Volvo 145, en Honda Civic, en VW Jetta, två Lada Samara, en Subaru Legacy och ytterligare en Ford Escort. Ingen av bilarna var väl dåliga, utom då Escorten. IGEN!!! Även den andra Forden i mitt liv rapplade något alldeles horribelt. Och när man kom till verkstaden och berättade vilken bil man hade, ja då möttes man av ett gapskratt.

Min första Saab var en vit 3-dörrars 900 GL 1982 med 4-växlad låda. Den var i och för sig en bra bil, om än något rostig. De bilar jag för närvarande har är en 3-dörrars 900i -87 som är att beteckna som vinterbil, och så min sommarbil, en blå-lila 99 -82. Det är den bilen som nu i vinter blir bestyckad med en modernare turbomotor, en 16-ventils lågtrycksturbo, från 1990. Jag är inte mekaniker själv, utan överlåter det på dem som kan det. Själv snyggar jag till det visuella intrycket, med ny bilklädsel, bakrutejalusi mm. Så att bilen till slut blir en, i mitt tycke, snygg busbil.
 

En kompis till mig sade en gång, "Det är inte lätt att vara tung", och jag replikerade, "Nä, men det är väldigt tungt att bli lätt". Varpå vi bägge fick oss ett gott skratt.

Är inne i andra veckan på vårt GI-bantande, och vi tycker väl att det går ganska hyfsat. 2-3 kg vardera har vi minskat. Det är intressant att det jag tidigare bara LÄNGTAT efter, såsom spaghetti, inte ens finns på önskelistan längre. Och att min mage fungerar bättre än den gjort de senaste 15 åren. Ingen sur mage eller halsbränna, inga gaser i magen osv. Och volymmässigt har jag inte direkt dragit ner på maten. Så bröd, spaghetti, mjölmat och all sorts kolhydrater kommer det att vara MYCKET sparsamt med i det Vilhelmssonska tjället även efter att vi gått ner till önskad idealvikt.

På Saabfronten går det långsamt framåt, och målet är att i mitten på april ha bilen färdig för regbesiktning. Men redan nu börjar en viss längtan infinna sig, något jag kallar "saabstinens". Nog för att jag kör en Saab även vintertid, men det går ju inte att njuta av körningen på samma sätt på vinterväglag. Och i mitt tycke har 99:an en kännbart bättre balanserad kördynamik än 900:an. Tänk vad mycket 5 cm längre hjulbas kan förstöra.

Valrörelsen drar så sakteliga igång, och som vanligt kommer väl sossarna att använda fackföreningsrörelsen till att göra grovjobbet, trots att facket borde vara partipolitiskt neutrala. Men alla vet att så inte är fallet, och att LO i praktiken är sossarnas förlängda arm. Så istället för att jobba för sina medlemmar anstränger de sig för att få folk att rösta på ett parti som sedan länge glömt sina gräsrötter, utom i valtider då förstås. Tänk om alla partier kunde få sådan draghjälp? Själva kommer vi att jobba för att KD ska få större inflytande efter valet.

Till slut kan jag konstatera att Facebook är en företeelse att undvika. Där verkar man kunna byta namn på intressegrupper hej vilt. Senaste osmakliga exemplet är när en grupp kallad "Alla vi som vill göra 2010 till bästa året hittills" plötsligt, och utan många medlemmars vetande och godkännande, bytte namn till "200 000 jobb lediga på Haiti". Och man började dra osmakliga "skämt" om vilka jobb man skulle tänkas ta i Haiti efter jordbävningen.

Snålblåst, lätt snöfall och 3 minusgrader var kanske inte de bästa förutsättningarna för en manifestation. och uppmaningen till medlemmar, vänner, bekanta och media att samlas kom ut så sent som på torsdagen  Ändå slöt hela 20 bilar upp bakom devisen SAVE SAAB. Vi stod och småhuttrade i 1 1/2 timme. Det var i stort sett hela modellspannet från 92 B till 9-3X. De enda modeller som saknades var 95 (2-takt eller V4) och 99. Någon Sonett finns mig veterligen inte i området, annars hade det varit kul om en sådan varit med också.

De media som visade intresse var SVT och VK. Resultatet blev ett två minuter långt, i mitt tycke mycket bra, inslag i Västerbottensnytt. I VK har inget reportage ännu synts till. Undrar varför... VK-reportern fiskade efter kontroversiella uttalanden, men det gjorde han förgäves. Vi var där för att stödja vårt favoritmärke, inte för att kritisera någon.

Jag blev varken förvånad eller besviken att min 900i från 1987 inte tilldrog sig något intresse. Det är ju "bara" vinterbilen, och det fanns många andra, mer intressanta, modeller representerade. Den har ju inte ens uppnått klassikerstatus ännu.

Vad gäller 99:an framskrider modiferingen sakta men säkert. Motorn ligger i motorrummet, men är inte fastmonterad ännu. Det dröjer således ännu en tid innan bilen är på vägarna igen. Å andra sidan har jag inga vinterdäck till den, så det är ändå inte lagligt att köra den innan april. Längtar redan dit. Och jag som tidigare tyckte att våren bara var blöt snösörja och en hemskt otrevlig depparperiod. Men längtan efter att få ta ut sommarbilen ur vinterdvalan kan uppenbarligen få till och med en sådan inställning att försvinna.

På söndag den 17/1 är det en världsomspännande manifestation för att försöka få GM att ändra sig, och sälja Saab istället för att lägga ner. Man samlas under devisen "SAVE SAAB, SELL SAAB". Manifestationen sker bl a på tre ställen i Australien, i Kina, i USA, Polen, Lettland, i England och Holland, samt Trollhättan, Stockholm och... UMEÅ! Fler lär också tillkomma.

I Umeå kommer vi att samlas kl 13:00 utanför Carstedts, som ju numera säljer Saab, och ställa upp våra Saabar framför försäljningshallarna. De har lovat ställa upp med att faktiskt ha öppet några timmar även på söndagen. Så den som har en Saab, spelar ingen roll om den är rostig och ful eller i toppskick, gammal eller ny, och vill göra något för att visa att vi Saabägare faktiskt bryr oss om vårt märke, är välkommen att ställa upp sin bil tillsammans med oss.

Igår hade vi i Saabklubbens Norrlandssektion möte i Umeå, där vi diskuterade detta, liksom förberedelserna inför årsmötet. Våren är ju årsmötenas välsignade tid. :-D Kommer själv att vara med på åtminstone 5 årsmöten till utom ovan nämnda, nämligen Kristdemokraterna i Bjurholm, Bjurholms Pingstförsamling, Karlsbäcks IF, Karlsbäcksbygdens Utvecklingsgrupp och, förstås, Bjurholms IF. Det är långt ifrån alla dessa föreningar jag har förtroendeuppdrag i, men årsmötena vill man ändå gå på, då har ju medlemmarna sin chans att göra sin röst hörd. I de flesta föreningar finns ju också möjlighet att i förväg lämna in medlemsmotioner i god tid innan mötet.

Vill avsluta med ett klipp på den i mitt tycke snyggaste rallybilen genom alla tider, i Saabs original rallyfärger.

Svaret på den stora frågan om Livet, Universum och Allting är ju som bekant 42, i alla fall för alla som läst Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams (eller kanske såg filmen med samma namn på TV häromdagen). Har du inte läst den, så tycker jag att du borde gå till närmaste bibliotek och låna den.

I denna bok får vi följa huvudpersonen Arthur Dent och hans kompis Ford Prefect på en resa genom vår galax. Vi får också veta att det viktigaste verktyget för en liftare, det är ett badlakan. Och att vi som bor på Jorden är "lite udda, då vi fortfarande tycker att digitala armbandsklockor är något att skryta med". Dessutom blir vi upplysta om att "innevånarna på denna planet var olyckliga större delen av tiden och att många lösningar på detta problem existerade. De flesta lösningarna innefattade utbytande av små papperslappar, vilket i sig var konstigt då det ju inte var papperslapparna som var olyckliga." Hela bokserien som omfattar 5 böcker innehåller helt underbar, halsbrytande engelsk humor när den är som bäst. Ett litet aber dock. Du bör nog gilla science fiction för att uppskatta humorn till fullo.

Böckernas namn:

Liftarens Guide Till Galaxen

Restaurangen Vid Slutet Av Universum

Livet, Universum och Allting

Ajöss och Tack för Fisken

I Stort Sett Menlös

När man tittar ut i vår värld och alla problem som finns runt om, svält, naturkatastrofer, aids, malaria, så blir vårt eget lilla hörn på jorden just precis det, ett litet hörn. Om Gula floden (Kina) svämmar över kan hela samhällen förödas, och hela världspressen skriver om det. Om Vindelälven svämmar över flyter kanske en eller två sommarstugor bort. Och det blir stora rubriker i lokalpressen, en liten notis i de rikstäckande blaskorna och utanför Skandinavien nämns det inte ens. En jordbävning i Japan (varför måste jag hålla mig till Fjärran Östern?!?) får på samma sätt större konsekvenser än en i Luleå. Vi ligger ju mitt på en "platta", och en jordbävning över 4 på Richterskalan är ytterst osannolik här. Alltså riskerar med största sannolikhet inga människoliv att gå till spillo. Vi har inga aktiva vulkaner (det har Island) inga tornados (som i USA). Ett relativt lugnt litet hörn i världen. Ändå klagar vi ständigt. Det regnar för mycket, det regnar för lite, det är för kallt, det är för varmt, dålig potatisskörd, det blåser för mycket... Våra relativt små problem görs om till "Mount Everest-storlek" när de knappt ens är större än Balberget, om bilden tillåts.

Och på samma sätt vill miljönissarna att lilla Sverige ska rädda världen genom att dra ner på sin, redan låga, miljöpåverkan. "Bara för att föregå med gott exempel." Detta vill man åstadkomma genom att höja redan alldeles för höga skatter på bränsle, förbjuda livräddande utrustning som dubbdäck, helst förbjuda veteranbilar att alls vistas ute i trafiken osv. Man använder alltså bara straffmetoden, inga uppmuntrande åtgärder alls. Och sanningen att säga borde man kanske försöka ge sig på företag lite mer. Vattenfall t ex, som driver kolkraftverk i Tyskland är ett bra ställe att börja på. Men Sverige gör ändå ingen skillnad i det stora hela, när Kina, Indien, USA m fl inte gör mer för att få ner sin miljöpåverkan. Det enda som händer är att svenskarna får mindre pengar att leva på.

På tal om proportioner, en sketch som är rent klassisk, Rååger Måår:

När man kommer i kontakt med miljö-nissar (särskilt sådana som bor i någon stad) och pratar med dem så återkommer alltid samma kommentar: "Det är mer miljövänligt att låta bilen stå och ta bussen". I en stad kan det möjligen vara så, men i glesbygden är det mer tveksamt. Ett hypotetiskt scenario: Det är 4 personer boende i byarna mellan Bredträsk och Bjurholm som ska till sina jobb på samma tid. Och det är bara dessa som åker på denna sträcka denna tid på dygnet. Då ska en linjebuss som tar 40 pers köras av en anställd chaufför 7 mil (3,5 åt vardera hållet) för att hämta upp dem. Och sedan 7 mil till på eftermiddagen när de ska hem. Alltså ska denna stora buss köra totalt 14 mil med bara 10% av platserna upptagna (egentligen 5% eftersom hälften av tidan går bussen tom). Eller så kan samma hypotetiska kvartett samåka i en personbil. Denna bil åker bara 7 mil per dag, en resa till Bjurholm på morgonen, och en resa till Bredträsk på eftermiddagen. Vilken lösning är mest miljövänlig?

Hypoteser i all ära, men med den turtäthet busslinjerna i verkligheten har här ute ser man lätt att man helt enkelt MÅSTE ha bil, annars tar man sig ingenstans. För den enda buss som går in till Bjurholm (skolbussen) är framme 8:20. Om mitt jobb börjar kl 9 ska jag alltså vänta i 40 minuter på att få börja. Denna buss går tillbaka kl 15:30, och om jag slutar mitt jobb kl 18:00 (en vanlig arbetsdag är ju 8 timmar + lunch), så har jag missat bussen med 2 1/2 timme.  Och det ser ju var och en hur orimligt det är.

Sedan har vi detta med bensinpriset, som är alldeles bortitok för högt. Det sägs vara för att få folk att ta bussen mer. Men vi som bevisligen inte KAN ta bussen, ska vi verkligen straffas så hårt för att bussarna inte går var tionde minut på landet? Nej, det finns en bra lösning på det, som troligen skulle ge lika mycket till statskassan. Låt dem som väljer att köra bil in till städerna (storlek Umeå och större) betala trängselavgift liknande det system de har i Stockholm. Det är ju ändå i städerna som problemet med dålig utomhusluft är som störst. Och så sänker man skatten på bränsle med motsvarande procent. Då får man en levande och harmonisk landsbygd.

Under vikingatiden hade skandinaverna asagudar som de trodde på. Oden, den högste och visaste, Tor åskans gud, Freja, fertilitetens gudinna, osv. Och så hade vi Loke. Han var till hälften asagud, och till hälften jätte. Han var den som ställde till med förtret bland gudarna, och betecknades som ondskefull. Denne fick två barn, Midgårdsormen, som var så stor att den omvärvade hela Midgård (vikingarnas benämning på människornas viste.) och Fenrisulven. Den senare var en gigantisk varg som asarna så småningom fjättrade, då den blivit för farlig. Och vikingarna applicerade sin tro på Fenrisulvens farlighet på den vanliga vargen och jagade den frenetiskt.

Idag tror de flesta inte på asarna längre, och Snorre Sturlassons Edda har fallit i glömska. Men likafullt är vargen i vissa led betraktad som ett närapå större hot mot människan än vad björnen är. Så rädslan för Fenrisulven lever kvar i högönsklig välmåga, även om man inte har namnet klart för sig, och kan göra en objektiv debatt om förfadern till människans bästa vän hart när omöjlig.

Därmed inte sagt att jag är helt emot vargjakt, jag bara önskar en större objektivitet i debatten.

Ja, då har vi vinter i hela vårt land, från Karesuando i norr till Ystad i söder. Det var ett tag sedan sist. Undrar om klimat-alarmisterna börjar skrika "ISTID!" nu istället? Själv så njuter jag av detta. Ja, kanske inte av 20-25 minusgrader, men köldknäppar får man liksom ta, det hör också vintern till. Och när det blir en aning varmare kommer jag och vovven definitivt att göra byavägen osäker medelst sparkstötting. Som vi har väntat på detta!

Det var delvis pga att jag ville ha RIKTIG vinter som jag flyttade upp hit år 1995. Jag hade gjort vapenfri tjänst (1992) på ett dagis i Stockholm och sett något jag aldrig kommer att glömma. När den första snön på 4 år kom där så var alla barn från 5 år och nedåt livrädda för detta nya vita som de aldrig sett. Och när 5-åringarna började skrika i panik hängde de yngre på, med påföljd att vi i personalen hade ett hästjobb att få på barnen kläderna och gå ut. Men väl ute insåg de hur kul det var, och sedan var det nästan lika svårt att få in dem till lunchen igen. Men snön låg som jag vill minnas endast kvar i 2 veckor, sedan var det samma gråtrista eländiga Sörlandsvinter som vanligt igen.

Och så ville jag slippa saltade vägar. Som bilentusiast (det var jag förstås redan då) gör det mig ont att se bilar förvandlas till rostiga skrothögar när motor och växellåda funkar perfekt, men resten faller i småbitar. Det är ju förstås pga frånvaron av salt som vi här i norr (men också på Gotland ska tilläggas) har haft en sådan skattkammare av äldre bilar. Men nu ska det saltas här också. Undrar vilken sörlänning som kommit med det korkade beslutet? För salt fungerar bara ner till 6 minusgrader, i kallare temperaturer blir det värre isgata på saltade vägar än på osaltade. Varför fortsatte man inte på det spår Gotland testade, med sand som värms upp till 35 grader innan det strös ut på vägen? När sanden då kommer i kontakt med isen hinner den smälta ner i isen just så pass att när den frusit fast blir ytan såsom sandpapper. DET kallar jag halkbekämpning!

...Hanoi Rocks!

Efter allt prat om Europe vill jag slå ett slag för detta band från vårt östra grannland. Lordi är inte det första hårdrocksbandet som slagit internationellt därifrån. Långtifrån. Mötley Crües och Guns 'n Roses' förebilder Hanoi Rocks kommer också därifrån. Och sångaren Michael Monroe är en multi-instrumentalist som få slår. Munspel, saxofon och piano är de mer udda instrumenten han trakterar. En av deras största hits är denna låt, från Two Steps From The Move

Deras 5 första skivor var helt underbara, och förtjänar aktivt lyssnande om man gillar hårdsvängande glam-rock. Michael Monroes soloplattor förtjänar också att lyssna på. Har tyvärr missat deras tre plattor gjorda på 2000-talet, så dem kan jag egentligen inte uttala mig om, men rent generellt brukar väl kanske återförenade band inte göra lika bra ifrån sig som de gjorde när det begav sig? Chinese Democracy är enligt mig ett lysande exempel på det, där G'n R inte alls sprakar och svänger som de gjorde på Appetite For Destruction.

I år är möjligheternas år. Vi har i september möjlighet att utöva våra medborgerliga rättigheter, nämligen att bestämma vilka som ska styra Sverige under de 4 närmaste åren. Vidare har vi möjligheten att ge okända och kända medmänniskor ett uppskattande leende och kanske en "hjälpande hand" om det behövs. Vi har också möjligheten att själva betyda något, kanske genom att gå in i någon styrelse i föreningslivet. Att engagera sig i föreningslivets styrelser är en viktig övning för var och en i praktisk demokrati. Själv har jag förhoppningar att bli invald i Svenska Saabklubbens Norrlandssektions styrelse. Annars ser vi (jag och frugan) 2010 som det år då vi har möjligheten att skapa något eget, till gagn för hela Bjurholm med omnejd, i och med vårt nya företag. Därmed slipper vi vara anställd av någon annan och kan skapa ett hållbart mervärde.

Även om jag vid årsskiftet avslutade min anställning hos Bjurholms IF kommer jag att stödja dem så gott jag kan, på olika sätt. Den omdebatterade bussen ser jag nog som en möjlighet för BIF att kunna delta i t ex fler cuper. Jag önskar dem allt gott.

Slutligen vill jag tillönska alla som läser detta ett VÄLSIGNAT NYTT ÅR!