Oroande segregation
Det är lite oroande att se hur samhället har utvecklats de senaste decennierna. För 60 år sedan umgicks fortfarande barn, tonåringar, unga vuxna, medelålders och pensionärer med varann på ett naturligt sätt. De yngre respekterade det de äldre hade att säga, och var villiga att ta del av deras livsvisdom och stora erfarenhet. Sedan kom ungdomskulturen, och unga vände sig till unga för att identifiera sig. I dag är det nu så att 60-talister umgås med 60-talister, 90-talister med sina jämnåriga osv. Många "seniorer" bor på speciella boenden, och umgås nästan uteslutande med sina jämnåriga. (Jovisst, en 65-åring umgås lättare med en 85-åring, men i det stora hela.) Det naturliga generationsöverskridande umgänget har nästan helt upphört. Samtidigt har det blivit fult att åldras i Sverige. Normen för Svensson är den unga vuxne (25-årig idrottsaktiv man, eller 20-25-årig trådsmal kvinna). Och den åldersgrupp som borde vara en outsinlig källa av erfarenhet avfärdas som föråldrad, och skuffas undan. Kan man tala om seniorfobi? Men man kan inte ha en hållbar utveckling utan historia. För då är man dömd att begå samma misstag som tidigare generationer redan gjort, och alltså måsta "uppfinna hjulet" igen. Eller som Jesus sade: "Om en blind leder en blind faller båda i gropen". (matt 15:14) Nej, vi måste försöka komma över denna segregation, och börja umgås över generationsgränserna igen. För som det nu är har ju nästan inga barn ens träffat någon 70-åring annat än i undantagsfall.


Lennart