Den eviga diskussionen om stora hundars vara eller inte vara i Sverige har ånyo tagit fart i samband med den olyckliga händelse som tilldrog sig i Umeå igår. Och man ser hätska inlägg om att alla "kamphundar" måste förbjudas. Därför ser jag mig manad att skriva detta.
För det första kan konstateras att rottweiler INTE är en kamphund, trots vissa drag i ansiktet som skulle antyda det. Visst är det en tjurskallig hund, som fel skött kan bli oerhört farlig. Men det samma gäller alla brukshundsraser med vaktinstinkt, alltså även dobermann, schäfer m fl. Min egen personliga erfarenhet av rasen är liten, och grundar sig på 5 hundar som alla varit ett under av lydighet, och snällare än man skulle kunna tänka sig, med den kroppshyddan. Alla utom en har varit i unga kvinnors ägo, och den 5:e var hos en f d hundförare hos polisen. En för mig okänd rottweiler imponerade på mig något otroligt när min förra hund, tibetanska terriern Ernie, fick för sig att skälla ut denne gigantiske hanhund efter noter. Han vände rumpan till, satte sig ner och totalignorerade den lille irriterande "pälsbollen".
Den hund som var inblandad i gårdagens olyckliga händelse har enligt uppgift blivit tagen av daga. Det är oerhört starkt gjort av dess ägare att ta ett sådant beslut. En hund betraktas ju av många som en integrerad del av familjen. Det innebär en stor sorg när en familjemedlem dör.
Hunden var, av vad jag har läst mig till, en omplacerad hund som varit hos familjen ett halvår. En omplacerad hund kan ofta ha en otrevlig historia bakom sig, och det kan ta tid för hunden att acklimatisera sig i det nya hemmet. Ernie, tidigare nämnd i detta inlägg, var också omplacerad. När jag fick honom var han rädd för ALLT. Om jag gick ett steg emot honom gömde han sig. Tappade jag ett grytlock i golvet kissade han på sig av skräck. Det tog 2 månader av dagliga kontaktövningar innan det ens GICK att börja träna lydnad med honom. Men sedan gick det desto fortare, och ett år senare hade vi i stort sett kastat kopplet på våra dagliga promenader. Det var bara i stan som han gick kopplad. Man bör alltså veta att man har en jobbig tid framför sig när man tar hand om en omplacerad hund. Det kan vara minst lika jobbigt som med en valp, även om det jobbiga ligger på ett annat plan med en vuxen, omplacerad hund. Jag vet inte om rottisens nya familj hade detta i åtanke redan när de tog över honom/henne, men de torde ha blivit medvetna om det relativt snabbt. Och med tanke på rottisens temperament är det inte heller en lätt hund att omplacera. Som sagt vet jag ingenting om den hunden utom det jag läst mig till, men i det stora hela fattade familjen rätt beslut, när de tog hunden av daga.
Jag tycker INTE att stora hundar i allmänhet borde förbjudas! De är oftast mer stabila än alla dessa bjäbbiga minihundar man ser, som nästan drar halsen av sig för att komma före sin matte dit de båda är på väg. Jag tycker inte ens att "kamphundar" ska förbjudas. Däremot vill jag se ett hundkörkort för alla som har hundar som väger mer än 30 kg. Det är dessa som, i orätta händer, kan bli RIKTIGT farliga.
Slutligen går mina tankar till den flicka som blev så svårt biten av denna rottweiler-individ. Jag ber för henne och hennes familj, dels att hon ska bli fullt återställd, rent fysiskt. Men också att hon och hennes familj inte blir rädda för hundar efter detta. Det är helt naturligt att bli det, men jag hoppas att de i sinom tid jobbar bort det. Hunden är, har varit, och kommer alltid att vara människans bästa vän. Är människan hundens bästa vän?