Igår var vi på sommarens (förmodligen) sista fordonsträff, den vid Vännäs Bilmuseum. Det innebär att man kan börja summera sommmaren.

Det började bra i mitten på maj, med av(f)rostningsträffen i Burträsk, även om jag inte är mycket för bilburna tipsrundor. Jag tycker man missar en del av gemenskapstanken då. Som helhet var den dock trevlig.

Nästa träff jag bevistade var en av onsdagsträffarna på Gammlia. Där var det mycket folk och skrämmande få europabilar. Precis som förra året alltså. Nämnda onsdag var det t ex inte en enda Saab där. Och känslan av att arrangemanget vuxit ur sin kostym förstärktes ytterligare. Den där gemytliga känslan infann sig helt enkelt inte. Det känns för trångt för det stora antalet bilar som deltog.

Sedan flyttade vi hem för nästa två evenemang. Det första var Ellens Cruising, fredagen innan Bjurholms Marknad. Ett relativt välbesökt och trevligt litet arrangemang där vi cruisade runt de delar av Bjurholm som inte var avstängda för marknaden.

Hjuldagen, helgen efter, var riktigt bra för att vara ett förstaårsarrangemang. med 14 deltagande fordon, och trevlig stämning både bland deltagare och besökare. Att en traktor tog hem Folkets Val-pokalen var bara roligt!

Europabilsdagen som inledde Lycksele Motorvecka var helt klart en succé. Vi i Saabklubben hade skapat ihop 6 bilar, och stod snett emot den i särklass dyraste mötesdeltagaren, en Ferrari F40. Och sämre granne kan man väl ha, eller? Mycket Volvo och Mercedes, men så ska det väl vara när det var dessa märkesklubbar som stod som arrangörer.

Och så tillbaka till Bjurholm, som verkar ha blivit något av en Ångermanländsk motormetropol. Denna gång var det lastbilsmässan i Näsmark som bevistades. Det var 5:e Året som Stellan Olofsson arrangerade detta, som tycks ha blivit ett internationellt arrangemang. Det kom nämligen både finska, och norska lastbilar. Och det svenska deltagandet sträckte sig från Norrbotten till Skåne.

Nu i lördags bevistades traktormässan i Näsland. Många traktorer, även från grannkommunerna, och ännu fler besökare. Man fick se hur det separerades mjölk, tröskades med ett tröskverk drivet av tändkulemotor och kördes med en bergsborr. De traktorer som hade redskap monterade fick plöja, harva eller slå hö. Dessutom bjöds det på kalv-bingo. Utom detta trubadurade undertecknad. Huruvida det var ett bra eller dåligt inslag kan jag, av blygsamhetsskäl, inte uttala mig om.

Igår söndag for jag och Britt-Inger till Vännäs för att bevista Motormuseets dag. Det var också ett trevligt arrangemang med ett tämligen ovanligt deltagande fordon. Det var en helikopter som landade och var med större delen av dagen. Annars var det en skön blandning av bilar, traktorer, motorcyklar och mopeder. Och Britt-Inger fick äntligen se Victoria Benz i verkligheten, inte bara på bild. :-D Saab och BMW var väl, utan att ha räknat, de märken med flest bilar representerade. De stod då i alla fall bäst samlade.

Det har varit en hektisk helg, med massor av aktiviteter, Både lördag och söndag var faktiskt fullständigt fullspäckade med saker som hände.

Lördag:
Var på avrostningsträff i Burträsk. Det tog i stort sett hela dagen. Har ju 2,5 timmes resa dit, enkel resa. På vägen dit blev jag för övrigt vittne till ett mindre drama, då jag hamnade mitt i infångningsförsöken av en lösspringande häst. Vet inte hur det slutade, men jag kan bara hoppas att allt avlöpte väl. Inget som motsäger detta antagande har i alla fall stått i tidningen. Nåväl, vi träffades vid hembygdsgården i Burträsk, alldeles bredvid kyrkan. Det var Saabar, Volvobilar (inklusive en lastbil av samma typ som min pappa körde på den tiden det begav sig, tidigt 50-tal), Folkabubblor, en Wartburg, en Vauxhall, samt ett mindre antal jänkare. Jag räknade till 14 Saabar, fördelade på 6 st V4:or, lika många 99:or, en 900 och en Saab 92. Så det kommer förhoppningsvis att resultera i att vår klubb blommar upp ännu mer!Pysen var, som vanligt, nyast på platsen. Vi blev utskickade på en tipsrunda runt Burträsk. Det var inte det lättaste att hitta igen alla frågorna, eftersom jag av förklarliga skäl inte riktigt känner till Burträsks gator. Återsamling sedan vid Värdshuset, med prisutdelning, minglande och matätande. i det stora hela en ganska trevlig dag.

Söndag:
Konfirmation av Ylvas äldsta dotter, Mikaela. Fin gudstjänst, och alla konfirmanderna gjorde bra ifrån sig.  Trevligt att man från kyrkans sida tillåtit de musikaliska ungdomarna att framföra en sång. Efteråt bjöds det på både smörgåstårta och prinsess-dito. Därefter bar det med stor hast iväg till nästa kyrkoaktivitet. Pingstkyrkan höll nämligen vårfest. Hann precis lagom till att det hela började. Mycket trevliga framföranden från barn och ungdomar. Kören KÖREN medverkade också. Kan dock inte yttra mig om huruvida vi var bra eller inte (eget beröm luktar ju som bekant illa), men det kändes då som att det gick hyfsat bra i alla fall. Sedan barkade det åt skogen. Bokstavligt talat! För efter vårfesten for vi, Britt-Inger, jag och Vildur, ut till Holmsjöbäckskojan och kollade upp hur det såg ut där. Jag har ju åtagit mig att göra en utflykt dit och till Storforskojan ett par ggr i månaden under sommarhalvåret, för att kolla upp vedtillgång och allmänt utseende på platserna. Vildur fick sin beskärda del av bad och lösspringande, så han var helt klart nöjd efter det. Vi grillade några chorizo-korvar och åt middag där ute, innan vi for hem. Och det är nog ingen underdrift att säga att vi allihop var ORDENTLIGT trötta, och ganska nöjda med dagen. Och med helgen i stort.

Nu ser jag framför mig flera som säger: Hur kan han skriva en sådan rubrik? Han gillar ju inte ens Volvo. Och de har rätt, dessutom. Men så här ligger det till:

I maj i år får vi en ny bränsleblandning i Sverige. Den heter E 10, och består till 90 % av 95-oktanig bensin. De övriga 10 % är... Kan någon gissa? Just det: Etanol. Men alla bilar kan inte köras på denna bränsleblandning. De allra flesta märken har en gräns någonstans mellan 1995 och 2005. Teknikens Värld har en artikel på webben om det. Längst ner i artikeln finns en länk från Bil Sweden som talar om hur just din bil klarar av bränslet.  Jag har länkat till artikeln, tryck bara på tidningens namn så kommer du dit...

Jag har dock läst mig till att Volvo och Saab är de bilmärken där flest modeller klarar av E 10. Hos Volvo är det alla bilar från och med 1976 med undantag av de S- och V 40-modeller som drevs av Mitsubishis GDI-motorer mellan åren 1998 och 2001. Saab har deklarerat att alla deras bilar från och med 1979 ska klara av det nya bränslet. Det torde innebära att även de sista V4:orna (årsmodell 1979 och 1980) ska klara av E 10. På tredje plats i "märkestävlingen" kommer Chrysler-koncernen, (Chrysler, Dodge och Jeep) vars bilar klarar E 10 från och med 1989 års modell. Sedan blir det ett liitet hopp till 4:e platsen, där Subaru hamnar. De klarar E 10 från och med 1991 års modell. I övrigt får du själv läsa dig till det. I vilket fall som helst är  våra svenska bilmärken bäst i världen vad gäller hur gamla bilar som kan köras på E 10.

I lördags när vi var i Umeå såg jag något som höjde lite på mina ögonbryn. I korsningen E4/Kolbäcksvägen stod en Solstad Saab biltransport. Jag har sett en sådan tidigare i Umeå-området, men den var gul och byggd på en 9000 CC. Denna var vit och byggd på en 9000 CS. Har dock bara sett dessa bilar en gång vardera, så funderingen är om de bara varit på genomresa. För om de funnits i området permanent borde man väl rimligtvis sett dem fler än en gång?

Annars så känns det att vintern är på väg. Är som glad att vinterdäcken åkte på i förra veckan. Det var nämligen otrevligt halt över Västanfjället både i helgen och ännu mer så i morse. I lördags när vi var på väg över fjället mötte vi en vit 745:a som kom sladdande hej vilt i uppförsbacken. Då påmindes jag om den vinter jag själv satt med hjärtat i halsgropen varje morgon när jag skulle till jobbet i den 745:a jag då hade och undrade om jag alls skulle ta mig över fjället. Så bakhjulsdrivet är då DEFINITIVT inget alternativ för mig. Bäst vore ju fyrhjulsdrivet, men annars duger ju framhjulsdrivet alldeles utmärkt. Skulle vilja provköra en Saab 9-3X en kall vinterdag och se om den lever upp till förväntningarna.

Jag trodde aldrig att jag skulle komma på mig själv med att, redan på hösten, sitta och tok-längta till nästa vår! Jag har, så länge jag kan minnas, fullkomligt ÄLSKAT hösten med dess höga klara luft, dess lugnare tempo osv... Men nu när Pysen är avställd pga väglaget har jag börjat längta till mitten av april när jag kan ställa på den igen, och fara ut och KÖRA bil igen. Beror det på att jag (äntligen) har något vettigt att köra med?

I onsdags var jag på det sk veteranbilscaféet på Gammlia. Inte mycket var sig likt. Framför allt verkar arrangemanget ha vuxit ur sin kostym. Utan att ha räknat var det väl ca 120-130 bilar och ett 20-tal motorcyklar där. Av de senare var det stora flertalet av märke Harley Davidson. Och i ärlighetens namn tycks det mig som att träffen omvandlats till "finfordonsträff". För hur skulle man annars kunna förklara att en Mustang av årsmodell 2009 (?) och en till synes helt ny HD står på utsällningsområdet och tar plats från andra, mer klassiska fordon? De allra flesta bilarna var dock av äldre modell, men det stora flertalet var gigantiska jänkare. Inget fel i det, men de europeiska bilarna liksom drunknade bland alla V8:or. Jag räknade till 4 Volvo, (en PV 544, en 142, en P1800, och en Valp), 4 Saab (en 93F, en 96 trubbnos, en original 99 Turbo, och så Pysen) 2 Mercedes-coupeer (en från 50-talet och en från 80-talet), 2 Morris Minor (varav en i pick up-utförande) en Jaguar (Mk 10?), en Rolls Royce Silver Shadow (eller kanske det var en Bentley T-Type, såg den bara bakifrån), en Austin Healey 3000, en vw typ 1, en Renault 8 Gordini, och en AC Cobra-replica. Ett sammanlagt antal av 17 europeer alltså! Men jag såg minst 10 Mustanger och lika många Camaro, ett flertal Pontiac GTO, en Corvette osv. Och den där hemtrevliga myskänslan var liksom bortblåst i folkmyllret. Ärligt talat kände jag mig en smula bortkommen.

Ett litet plus var dock att man utökat serveringen med två "marknadsstånd" utanför den lilla cafébyggnaden. Där serverades kaffe med våffla och varmkorv med saft eller läsk. Den stora flaskhalsen tidigare år har annars varit att man fått stå i kö hur länge som helst, och sedan tränga sig in genom dörren till det lilla fiket och fått sig sitt fika. Men varför så få bord att sitta vid? Är inte själva fikandet med tillhörande bilprat en grundläggande del av idén?

Tänkte berätta lite om hur jag blivit som jag blev, en Saab-entusiast.

Jag började övningsköra i min mosters "diarrébruna" 244. Den hade egentligen 2 fel, i mitt tycke. För det första var den beklagligt sävlig i beteendet, kändes mer som en stridsvagn än som en bil. Och så var det färgen som jag aldrig blev riktigt vän med. När jag tog studenten blev skolkompisarna hämtade i allsköns udda bilar, som t ex Ferrari 328 GTS, Cadillac Eldorado Convertible 1972, Willys Jeep (krigsmålad), och en vit Saab 900 Cabriolet. Men vad blev jag hämtad i? Jo denna urtrista bruna 240! Och de hade inte ens brytt sig om att sätta löv i den, eller på något sätt piffa upp den! T.o.m. föräldrarnas vita Volvo 145 Express från 1970 hade varit bättre, den skilde sig åtminstone från de vanliga bilarna. För dem som inte vet vad en Express var för en bil kan man lättast beskriva den som efterföljaren till Duetten. Den hade förhöjt tak från baksätet och bakåt, och trägolv därbak istället för det vanliga mattbeklädda bagageutrymmet i vanliga 145:or. Och bagageluckan var i glasfiberarmerad plast, inte i plåt som den vanliga 145:an. Den saknade också bakrutetorkare. Den var tänkt som en företagarbil, men tyvärr blev den inte tillräckligt uppskattad för att överleva till 240-eran.

Min första egna bil var en Opel Kadett Super, årsmodell 1966. Inte heller den var väl ett under av körglädje. 55 "trötta" hästkrafter och en bakdel som viftade värre än en orientalisk magdansös. Om det blåste mer än 15 sekundmeter vågade man inte köra fortare än 70 km/h, annars kändes det som om man riskerade att blåsa av vägen. Bilen klarade visserligen av att köra i 110, men då skramlade den så illa att man trodde den skulle falla ihop i sina beståndsdelar vilken minut som helst. 80-90 var bra marschfart. Men dit gick det långsamt att komma, på slät mark tog det närmare halvminuten, kändes det som. För att inte tala om vinteregenskaperna. HJÄLP!!! 60-70, fortare gick det inte att köra på vinterväglag, då for man obönhörligen i diket. Men den är hittills den enda bilaffär jag gjort vinst på. Köpte den för 500 kr 1986 och sålde den 4 år senare för 3000 kr.

Den första Saab jag körde var en svart 96 V4 årsmodell 1971. Den fick jag låna av en kompis en hel sommar när min egen bil (vid den tidpunkten en Ford Escort kombi) stod på verkstad och de inte hittade felet, ett elfel. Jag blev hursomhelst djupt imponerad av denna bil. Ren körglädje, hyfsade fartresurser (trots klena 65 hk) och en komfort som jag inte trodde fanns på så tidiga bilar. Då blev jag fast besluten att själv en dag äga en Saab. Men många bilar hann fara genom mitt liv innan min första egna Saab. Det var en Golf GTi, en Mitsubishi Galant, en Volvo 145, en Honda Civic, en VW Jetta, två Lada Samara, en Subaru Legacy och ytterligare en Ford Escort. Ingen av bilarna var väl dåliga, utom då Escorten. IGEN!!! Även den andra Forden i mitt liv rapplade något alldeles horribelt. Och när man kom till verkstaden och berättade vilken bil man hade, ja då möttes man av ett gapskratt.

Min första Saab var en vit 3-dörrars 900 GL 1982 med 4-växlad låda. Den var i och för sig en bra bil, om än något rostig. De bilar jag för närvarande har är en 3-dörrars 900i -87 som är att beteckna som vinterbil, och så min sommarbil, en blå-lila 99 -82. Det är den bilen som nu i vinter blir bestyckad med en modernare turbomotor, en 16-ventils lågtrycksturbo, från 1990. Jag är inte mekaniker själv, utan överlåter det på dem som kan det. Själv snyggar jag till det visuella intrycket, med ny bilklädsel, bakrutejalusi mm. Så att bilen till slut blir en, i mitt tycke, snygg busbil.