När mormor fnissade

Min mormor var ett rekorderligt fruntimmer av det slag man knappast ser numera. Som folkpensionär flyttade hon till min hemby. Jag var väl i 6-7-årsåldern och hon var så gammal. Gammal på det sätt kvinnfolk blev gamla förr. Gråhårig, med knut och en allvarsam min tycktes hon mig som ett stenblock. Färdighugget och stabilt. Hon var en bra människa. Allvarsam. Djupt troende. Snäll, vill jag minnas, men det är nästan allt jag minns. 

Någon flamsa var hon i alla fall inte! Det var sällan jag såg henne dra på, munnen och det tog jag för självklart, att hon skulle vara sådan. Efter ett lårbensbrott flyttade hon hem till oss. Hennes säng och korgstol ställdes i vårt vardagsrum och så var det med det. Jag tyckte förstås hon var i vägen. Jag fick inte se på tv så mycket som jag ville. Jag var inte glad. 

Jag får ursäkta mig med att jag var ganska liten då. Jag kände ingen empati för henne alls. En dag hade hon fått plats på ålderdomshemmet och jag kunde pusta ut.

Barndomsland..

Men hon var ju mormor och jag brukade hälsa på. Hon berättade att hon inte alls trivdes vare sig med rummet hon fått eller med de medboende. Hon verkade ledsen. Så här in efterhand kan jag leva mig in i det hela och förstå henne bättre.

En vändpunkt var när vi firade en av hennes födelsedagar. Där fanns min familj, lite släktingar och några vänner. En av hennes bröder tror jag också. Det var ett vanligt kalas och ett vanligt samtal, men plötsligt kom vi in på en händelse som utspelat sig i hennes barndom. En ganska lustig berättelse – och mormor fnissade. Hon fnissade!

En insikt slog till i mig med full kraft: mormor har varit barn. Hon har haft roligt och busat tillsammans med syskon och vänner. Där och då blev hon en människa av kött och blod för mig. Det var förmodligen starten till en livsvisdom jag sedan dess burit med mig:

Vi må bli gamla. Kanske trötta, sjuka, tråkiga, men inom oss är vi alla åldrar vi någonsin varit. Vårt liv byggs på likt årsringar, eller lager (som i en lök). Det är möjligt att det finns människor som utvecklas till vuxna alltigenom och därefter blir allt äldre. Men inom väldigt många av oss lever det kvar, barnet med sorger längtan, drömmar och behov; sedan tonåringen, med allt som hör till den åldern, och så vidare. Ibland kan man känna sig som hundra år, men andra dagar är man en liten fnisslisa.

Nu när jag närmar mig 60 kommer många minnen tillbaka från min barndom. Jag kan se hur jag formats och utvecklats. I dag är jag mån om att bejaka barnet inom mig. Det lekande barnet, det trygga barnet, det oroliga barnet, det lever kvar. Behoven är samma som då. Att bli älskad, att bli sedd, att känna sig trygg. Drömmarna är nog inte desamma, men nu drömmer jag igen, helt orimliga saker. Hurra!

En av min barndoms favoritlåtar!