Dålig stämning
Skrev några rader häromdagen i väntan på att min dotter skulle anlända med bussen från Umeå. Tiden gick fort och jag fick hastigt pausa skrivandet och i stället dra på mig täckbyxorna och åka för att hämta upp det kära barnet. När jag sedan kom hem igen och gick igenom texten tvekade jag. Kan jag skriva det här? Vill jag posta? Det tog några dagar, men postar nu, för jag är upprörd.
Jag har tagit mig tid att studera de nya skattetabellerna för 2019. Detta gav upphov till några tankar som möjligen kan orsaka dålig stämning hos en och annan. Det är väl bekant för de flesta att det skiljer en hel del mellan att ha arbetsinkomst och att vara sjuk med sjukersättning.
Funderar lite över rimligheten i detta gap. Först att beakta är hur låg sjukersättningen egentligen blir när man dels varit sjuk länge, dels kanske även varit utförsäkrad. För egen del kunde jag efter ett antal år som sjukskriven börja jobba lite grann. Det blev 25 % arbete och jag var så glad! Den nya lönen kom att nästan nå upp till min sjukersättning på 75 %! (Och det betyder inte att jag är högavlönad, tro inte det.)
Med beskattningen var läget dock det motsatta men det tänkte jag inte på då. I dag såg jag det tydligt, det som alla pratar om: Pensionärsskatten. Jag betalar nästan dubbelt så mycket i skatt på sjukersättningen jämfört med på lönen. Jag förstår det inte. Varför ska människor som är sjuka med en generellt lägre inkomst betala mera skatt i procent? Och varför så mycket mer? Förklara det för mig!
Att bli kroniskt sjuk i ett tidigt skede i livet lönar sig icket. Någon möjlighet att jobba sig till en anständig pension har man förstås inte. Det är förstås inte så att jag missunnar fullt arbetande människor lönen. Däremot tycker jag det är ytterst ovärdigt att låta människor som bor i ett välfärdsland leva i fattigdom. Då menar jag den slags fattigdom som gör att man inte har råd med något, knappt till bostaden och maten. Att laga sina tänder och gå till frisören kommer inte på fråga. Sådant kanske inte är en mänsklig rättighet – men har vårt samhälle inte högre ambitioner för sina mest utsatta än så?
Låt oss ge alla tro och hopp om ett bra liv
I ett antal år har man diskuterat pensionärsskatten och ansatser har gjorts att jämna ut skillnaderna. Pensionärer som politiska influencers har stärkt sin position, kan jag tänka. De som är pensionärer nu alltså. De som gynnas av det äldre, generösare systemet. Med sjunkande pensioner kan det glida utför igen. Sjuka och andra med svag ekonomi, blir till morgondagens fattigpensionärer. I dag bryr sig allt för få att lyssna på dem, medan det bevingade uttrycket Money talks är lika aktuellt som någonsin. Och politikerna lyssnar.
Fattigdomen skulle kunna ropa hur högt som helst, men ingen vill lyssna. Inte politiker, inte alltid heller de nära och kära som har både hälsa och jobb. Det är troligen ganska svårt att sätta sig in i hur illa det kan gå, om man har otur. Vem träder i försvar för de utsatta? Principen om skatt efter bärkraft tycks helt passé och solidariteten i döende. När mera pengar kommer, tackar vi alla och tar emot. Själv kan jag eventuellt gå plus-minus noll med den senaste skattetariffen, men en sak vet jag:
När klyftorna öppnas i samhället kommer allt fler att falla igenom. Klasskillnader som vi trott inte längre fanns, kommer att visa sig öppet igen. När öppnar fattighusen?
För övrigt har jag nu påbörjat en välbehövlig julledighet. Känner känner pulsen sjunka och minsann, en känna en viss julefrid. Hörs vi inte innan, vill jag önska:
Från mig till er:
God jul!
Senaste kommentarer