Mitt 2018

Året började i dur, trots en liten krockskada på bilen. Tack vare regeringens vårbudget flög jag upp på en aningen grönare kvist och kände att i år skulle jag minsann göra sådant jag inte kunnat på ett tag.

Vintern som följde passade mig utmärkt. Jag har ingenting emot kyla och snö,  blask och tö tar dock ner mig, särskilt när det är mörkt nästan jämt. I februari kom jag till skott med att byta till en bensinsnålare bil. Kul, men kluvet med tanke på ekonomi och miljö. Med bättre stolar, fungerande elsitsar och AC var jag ändå rätt nöjd med beslutet.

I april firade jag mina 59 år på jorden med en weekend hos dottern i Stockholm. Som ni nog minns hade värmen redan då greppat tag. Ljuvligt! Det blev några stundvis hektiska dagar. På söndagen var det dags för hemresa. Men först en sväng på Slottet och till Gamla Stan. Jag hade ett rätt så luftigt tidsschema för hemresedagen, men ack det sprack och resan hem blev ganska stressig. Mer om det kan man läsa här: https://iminvarld.wordpress.com/2018/04/25/hasta-la-vista-estocolmo-bara-hast-och-ingen-ro-ihuvudstaden .

Därefter blev det tyvärr sämre på hälsofronten, men det var ju bara att knoga på. Under sommar, semester och höst hände många trevligheter ändå. Länge njöt jag av sommarvärmen, men i slutet av juli var det mer än nog. Ni minns väl? Många fler än jag suckade sig igenom värmeböljan sittande inomhus. Miljö-oron tog fart. Undrar om den är glömd nu?

Sen var semestern slut och det kändes rätt ok att återkomma till sina rutiner. I september fyller dottern år. Vi har inte firat det tillsammans sedan hon flyttade hemifrån, så jag åkte ner igen. Den helgen blev lugn och behaglig, underbara dagar, god mat, kultur och goda samtal. Flög ner men tog tåget hem, en helt annan resupplevelse än det stressiga flyget. Mer sånt.

Min kör började också om för hösten. Jag o K gjorde lite utflykter till skog och hav. Jag tycker mig ana att där finns en naturromantiker inom mig.  Mest minnesvärd blev turen till Kont en vacker och stillsam höstdag. En utflykt med mina syskon till ”stenarna där barn jag lekt” blev också en höjdare.

Senhöstens största händelse var ändå La Traviata,  på Norrlandsoperan. Det bör vara minst 15 år sedan jag var på opera sist. Ja sen har året ju rullat på! Jag pendlar på varannan helg till Umeå. Å om det ändå gick åka tåg! Kroppen klarar inte av bussåkning,  tyvärr.

Trots en väldigt somrig sommar och en ljuvlig höst kändes hösten alltmer bister. Det är i första hand läget i landet som oroar mig och vilket samhälle vi ska leva i framöver. Kommer högerpolitiska dogmer och populism att råda eller får vi se ett mjukare samhälle växa fram? Vi måste alltid värna om dem som har det svårt! De rika, friska och starka klarar sig nog alltid.

Håhå jaja, 2018 sjunger på sista versen och jag vill passa på att tacka er som läser min blogg! STORT TACK! Det känns jätteroligt att någon alls vill läsa om mina tankar om det som berör mig och mitt liv.

Gott nytt 2019 på er!