Äntligen måndag!

Efter en lång julledighet började vardagen igen. På jobbet väntade personalmöte och lite diverse. Så skönt! Skönt med vardag och rutiner igen, att vakna på morgonen och veta vilken dag det är och vilken färg den har (”röd” eller ”blå”). Jobbet har en enorm fördel för mig, det är en helt ångestbefriad plats. Visst kan det vara stressigt ibland, trist ibland, men det är bara lappri jämfört med fritidens stora gissel: ångesten. Varje längre ledighet inleds och avslutas med några läskiga dagar.

Blått är en underbar färg!

”Är människan komplett galen”, tänker ni nu: ”Gilla blå veckor och måndagar. Det liknar ju ingenting!”

Jaa, javisst, lite galen är jag nog, men ångest är nog inget okänt fenomen för folk. Tror jag i alla fall. Själv råkar jag kanske fått en lite större tilldelning än genomsnittet, i det genetiska lotteriet. Har alltid antennerna ute efter skärande och olycksbådande bitoner. En livlig och bredspektrad fantasi gör att känslorna åtföljs av inte bara en hotbild, utan flera hotbilder som var och en för sig har ett flertal alternativa katastrofscenarior. Har jag inget konkret att oroad över är det bara känslan och obehaget jag behöver handskas med. Inte så bara, förstås…

Säkert finns det fler än jag därute. Man behöver dessutom ingen fantasi alls, för verkliga hotbilder finns det ju en hel del av. På dagens möte gick vi igenom FN:s globala mål, Agenda 2030 (länk). (Vi arbetar med hållbarhet i vätskeburna system inom bl a tillverkning och energi, så ämnet är viktigt för oss.)

Agenda 2030 ska minska fattigdom, orättvisor och ojämlikheter, samt lösa klimatkrisen under de kommande 15 åren. De är en fortsättning på de åtta millenniemålen som världen arbetat för sedan år 2000.

Målen i Agenda 2030 är högt satta och jag kan bara hoppas att alla 193 medlemsländerna är uppriktigt intresserade att uppnå dem. Lite tveksamt om alla är. Ta USA tex, som vill fortsätta i gamla intrampade spår och återuppnå den livsstil man hade under landets absoluta guldålder. (Och vem vill inte det egentligen?)

Kina kanske inte heller har det längst upp listan: en av världens absolut snabbast växande ekonomier vill nog både tillverka och sälja så mycket som möjligt och inte sakta ner genom att satsa på hållbarhet. En teori som jag verkligen hoppas inte stämmer.

Men jag kan förstå att när människor får möjlighet att skaffa sig saker vi i väst länge tagit för givna, då kanske inte börjar filosofera globalt meddetsamma. Dock måste vi alla det, eller medvetet lämna ett havererat klot till kommande generationer.