Omstart och några blå veckor

Jag plockade undan julen i går. Vissa år tar jag i lite extra med pyntet, visa ligger jag lågt med det. Denna senaste jul kände jag att jag behövde ladda upp med extra mycket julstämning härhemma.

Jag behövde mer tomte- och stugmysprägel på allt, antagligen pga. av den långvariga mentala utförsbacke som hösten varit för mig. Julen måste liksom ropa lite högre i år för att överrösta oro och stress. Jag köpte till ett gäng tomtar och ljusslingor och resultatet blev alltså en (med mina mått mätt) ovanligt pyntig jul.

Kanske har intresset för juldekorationer och glitter, drömmen om den perfekta julen och dyra fina julklappar och alla ska vara glada eskalerat för oss alla? Shopping över huvud taget, förresten. För att det vi köper – unnar oss! – ska utgöra tröst och kompensation för att livet inte känns jättebra? Att nåt skaver? Att vi tappat tron?

Usch.. Det är alltför för sorgligt att tänka så. Tar mig själv i kragen och säger åt mig själv: ”Hys hopp, din dysterkvist!”

Men hur det kan ta 4,5 timmar att avklä en gran och fylla några kartonger det begriper jag inte. Nå, nu är det gjort i alla fall och hemmet har återgått till sin lugnare och mer lättstädade stil. Skönt. Nu ska jag bara ta det så lugnt det bara går, under några stilla svala blå veckor.

Då ska livet och plånboken få återhämta sig. Plånkan är tunn, medan det känns mer fullproppat i byxlinningen. Lagom till midsommar och semester är båda återställda till ordinarie skick. I augusti är det dags att göra om återställningsproceduren inför julen. Sånt är livet i min vrå av tillvaron! 🙂

För övrigt känns det som om hela Sverige skulle behöva en återställning. Pga allt regeringstrassel, klimatoro, minskad tilltro till samhället och de som satts att styra. Allt detta missnöje och all denna ilska, som knappast uppstod från tomma intet utan har rötter en bra bit tillbaka i tiden. Ibland känns det som om vi helt tappat framtidstron.

Krismedvetenheten är hög, tack vare nedskärningar, media och troll. När började allt detta? När jag växte upp hade landet framtidstro och ändå var gemene men inte ens i närheten av lika välbärgade som i dag. Då minskade klyftorna, nu ökar de. Framtidstron krymper, medan hålen inom oss bara växer. Vi behöver en omstart.

O, nu är jag ju där igen! Tar nytt tag i kragen och säger med ännu mera kraft, ”Hys hopp, din dysterkvist!”