Vinterpepp

Håhå jaja. Ännu har vi några trötta dagar kvar innan ljuset tar överhanden. Vi är många som är segare än kola nu och till er som inte är det: Grattis!

På hösten brukar jag tycka det är ganska trevligt att tända ljus och mysa under en pläd med en tekopp i handen. Men det går ju över. Efter nyår kan det fortfarande kännas ok. Häromdagen drabbades jag dock av årets första vårkänslor. Ovanligt tidigt! Trots kylan, det var minus tjugo grader, kände jag solen värma min kind. En lätt smekning, nästan som en viskning som lovade: ”snart är det vår”!

Förr om åren kom vårkänslorna i mera rimlig tid, runt april, men de har med åren börjat dyka upp allt tidigare. Det är förstås längtan som styr. Men det går upp och det går ner. De mulna dagarna känns tröttheten som en grå dimma innanför pannbenet. Lite snö kan eventuellt pigga upp det mörka och grå, men de dagar när solen skiner får jag en kick och ett överjordiskt energipåslag. Det känns underbart, inte minst som jag generellt pga. ohälsa inte orkar särskilt mycket.

Varje solstråle gör gott och de solstinna dagarna ger kraft. När jag var yngre var jag rätt ensam om denna trötthet, men med stigande ålder får jag sällskap av allt fler och då känner jag mig nästan normal!

Vi behöver ljus lika mycket som vi behöver hopp. Hopp om sommar, värme och sol. Hopp om lättsammare dagar och ett enklare liv. Men också hopp om framtiden i ett större perspektiv. Jag vet inte om också ni känner oro för miljöförstöring? Oroar ni er också för landets framtid? För världens och mänsklighetens?

När allt känns mörkt runtom är det en strimma av ljus vi behöver. Ljus som lyfter våra mentala vingar. Hopp, som ger energi att göra något stort eller smått för att förbättra världen lite grann. Det vi ger någon annan ger vi också oss själva. Ljus.

Det finns egentligen en hel del vi kan göra i det lilla.

• Le mot en okänd
• Säga ett vänligt ord
• Hålla upp en dörr för någon
• Värna om de små
• Spara energi och vatten
• Mota matsvinnet
• Ge en liten slant – eller en bamsestor – till något behjärtansvärt. Tänk att man med några hundralappar kan förändra livet för en människa här hemma, eller ute i stora vida världen!

”Men det där lär väl inte hjälpa”, kanske någon säger (ganska många faktiskt, efter vad jag har hört). ”Tvärtom” säger jag! Hoppet föds i handling, sjöng Mikael Wiehe och det tror jag också. Passivitet föder pessimism och det är sannerligen något vi inte behöver mera av, varken passivitet eller pessimism. Vi måste våga tro! Vi måste tycka att något är bättre än inget och att vi visst kan göra skillnad, fastän vi kan känna oss små och obetydliga.

Låt inte surkartarna ta dig. Vägra offerkofta. Tänd ett litet ljus och låt det brinna. Krossa pessimismen och låt livsglädjen flöda!