Om avund

Ibland sköljer avundsjukan över mig. När jag känner mig trött och låg, eller när oro gör att framtiden känns osäker, kanske till och med hotfull, är det lätt att känna att man saknar mycket, ja kanske allt som ”alla andra” har. Jag gillar inte den känslan alls, för den hindrar mig från att vara lycklig. Att hela ständigt jämföra sig med andra som ser ut att ha det så mycket bättre än vi själva är nedbrytande för både förnöjsamhet och självkänsla. Den som aldrig känt avundsjuka är i mina ögon en avundsvärd person! 😉

Men avund kan ställa till med så mycket mer skada! Avund kan göra oss missunnsamma och ibland elaka. Det drabbar även andra än oss själva, för bitterheten, som är avundens språk fyller våra tankar och sipprar ut i vårt tal och över vår omgivning. Ibland direkt till familj, vänner, arbetskamrater. Ibland via sociala medier. Som användare av dessa blir jag ofta förfärad över det hat och den bitterhet som sprids. Hur ”vanliga” människor, ganska mycket som du och jag, släppt alla hämningar och smutskastar, ljuger och förvränger. Ropar ut sin bitterhet och sin bittra galla i form av öknamn, hot, förtal och fördomar.

Det här är inte bra för någon människa och absolut inte för samhället vi lever i. Vad är då mitt recept för att rädda det sjunkande skeppet Sverige från moraliskt sammanbrott?

Det vore mig fjärran att påstå att de som är fördomsfulla, bittra och har låg självkänsla inte har anledning till detta. Det vore mig fjärran att påstå att Sverige i själva verket är ett drömland där alla har en chans och ingen behöver sakna något. Tvärtom är det mycket som saknas. Vi behöver förändring. Vi behöver ta bättre hand om varandra. Politiken, lagarna och reglerna måste utformas på ett annat sätt än de är i dag.

Tänk om alla dessa vredgade krafter kunde vändas till positiva och konstruktiva handlingar! Den ilska som finns över orättvisor är i sig en stark kraft som går att använda till förändring. Det var så folkrörelserna och fackföreningarna uppstod, det var så vi fick rösträtt, reglerad arbetstid, semester, osv. Många människor har i dag tappat både hopp och tro. Kärleken till nästan mår inte bra av det.

Jag önskar innerligt att vi alla, var vi än är födda och av vem,  kan få leva våra liv i utan att vara rädda för varandra, att vi slipper leva i utanförskap och att vi kan känna oss trygga och självsäkra nog att inte hata och förakta. För att det ska hända behöver vi göra allt vi kan så att fördomar, låg självkänsla och avund inte får slå rot i våra själar. Vi behöver upprättelse. Vi behöver solidaritet och omtanke.