Utsatthet och främlingskap

Fördomar. Låg självkänsla. Avund. De senaste dagarna har jag skrivit ner tankar om de tre företeelserna, deras ursprung och samband. Man kan anta att det beror på att det är tre företeelser i mitt eget liv som jag vill lära mig mer om och hantera på ett bra sätt. Man vill ju vara en bra människa, och de där hjälper inte till precis.

Men jag har alltmer kommit att förstå att jag inte är ensam att drabbas, att det är fullt mänskliga känslor. Då och då kan vem som helst angripas. För en del blir det däremot mer eller mindre permanenta tillstånd. Jag har sett och hört en del i min vardag, men också i sociala medier. Det blir så tydligt då, när man ser det i skrift och det upprepas på grund av de algoritmer som styr ens flöde. Bokstavligt, man kanske också bildligt talat.

Det är både hjärtskärande och skrämmande. Hjärtskärande för att dessa företeelser hindrar oss från både lycka och samhörighet. Hjärtskärande för att det drar isär människor och samhället i stort, till en känsla av utsatthet och främlingskap.

Skrämmande, för att den hårdnande tonen offentligt, på arbetsplatserna och bakom dataskärmarna utgör ett hot. Det slår på så många plan. Hat och hot mot offentliga personer och invandrare slår mot yttrandefriheten, jämställdheten och allas lika rätt och värde. Det oroar mig mycket. Ja, inte bara mig förstås. Jag är inte ensam om att tänka så.

Det politiska landskapet ser ut därefter. När riksdag och regering kräver åtstramningar och ropar att skatterna för höga och vinsterna för små för att landet ska må bra. Då viner piskan. Man ska inte leva på bidrag och utnyttja systemet! (Valfritt skratta, eller gråta här.) Sjuka borde snabba på att bli friska och produktiva. Svensken måste helt enkelt skärpa sig och sluta sätta sitt hopp till att staten ska ordna det för sina medborgare. När klyftorna växer ökar motsättningarna. Klart som korvspad. Fler ska slåss om mindre, medan ett fåtal kan samla på hög. Det känns som om Sverige förlorat hoppet om ett jämlikt och rättvist samhälle för alla. De som har makt och pengar står där på toppen av samhällsstegen och ser ner på oss när vi slåss om smulorna.

Sverige har tappat det. Jag växte upp i ett land, där allt bara kunde bli bättre. Trodde ni också så? Men så var det ju inte. Kanske tog vi framstegen för givna när de väl var på plats? Kanske trodde vi att demokrati och solidaritet stod fast som berggrunden. Någonting hände när ordet utanförskap kom på allas läppar. Det var som om illusionen släppte. Illusionen om att Sverige var bäst i världen och här hade alla det så bra så. Här bryr vi oss om varandra! Nej, den illusionen är spräckt. Det är förståeligt att den som upplever sig missgynnad i samhället ser sig omkring och letar förklaringar. Syndabockar. Det blir då man kastar sina anklagande blickar mot främlingar. De andra.

Nu när folkhemmet svikit de svagaste rent generellt (d.v.s. sjuka, gamla, socialt utsatta) varför skulle de då orka bry sig om att se att det krävs ett nytt tänk om man vill göra ”riktiga svenskar” av dem som i dag saknar arbete, tillhörighet, rötter, språk?

Jag klandrar nyliberalismen och iden om att var och en skulle satsa på sig själv. Jag klandrar socialdemokratin som lämnad iden om folkhemmet åt sitt öde. Jag klandrar egoismen som vuxit sig allt starkare med ökad levnadsstandard. Väldigt många har fått det bättre, men för andra har det blivit katastrof. Allt är inte dåligt. Men den som inte får ta del av detta i praktiken blir ju inte gladare för det. För utanförskapet finns. Det är en verklighet. Det fanns innan det fick ett namn, men i stort sett varje åtgärd som beslutats i riksdagen har cementerat utanförskapet, inte botat det.

 

 

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>