Vid relativt gott mod

Förra gången var det tänkt att jag skulle skriva något djupsinnigt och vist, som sammanfattning och slutsats vad gäller den senaste veckans inlägg. Den som läst vet att det i stället utmynnade i en vredgad pamflett mot samhällsutvecklingen och vem som bär skulden till alltihopa. Så kan det gå. Jag blev arg helt enkelt och det är förstås ingen ny ilska. Skönt egentligen, tycker jag, att bli arg i stället för ledsen. Jag känner mig genast lite mindre uppgiven och dessutom kändes det rätt så skönt i själen.

I dag gläds själen över att åter få känna solen värma och vinden mjukna mot kinden. Väderleken har ju visat sig på sitt mest lekfulla humör, inte minst i går, då här i Schtaaan rådde 5-minutersväder. Kul ord förresten och så passande –väderlek!

Under en kort utesväng hann jag gå till parkeringen i mulet och blåst, köra bilen till näraliggande macken i en rejäl regnskur, som upphörde när jag kom dit. När jag klev ur bilen klarnade det upp och när jag åkte 5 minuter senare sken solen. Efter en bilfärd på cirka tio minuter var solen i moln och det blåste upp. Kom regn . Och så vidare. Håll med om att det är lite upplivande ändå, trots att man mest av allt längtar efter att våren ska landa permanent.

Vill ha mer av detta

Det var i går alltså och i dag sitter jag och ser ut över ett soligt Skellefteå, med balkongdörren öppen och de sådda penséerna ute på härdning. Härligt! Efter tio år med minskande odlingslust har jag nu börjat känna för att öka på blomprakten och experimentera lite med balkongodling, av tomat och bönor. Blir spännande se hur det går. Jag är hemma lite mer nu än på senare år så det finns en chans, tänker och tror jag.

I övrigt hankar jag mig fram med relativt gott mod, trots samhällsutvecklingen och vetskapen om människors felbarhet. Vad ska man annars göra? Skulle man vänta på den perfekta dagen, det perfekta livet och att man själv skulle bli så optimalt perfekt att man baxnade, jag så fick man allt vänta. Nä det passar inte mig, så jag väljer att omfamna det operfekta livet och det felbara hos mig och gläds åt att jag kan trivas i alla fall. Av bara farten ser jag med lite blidare ögon på mina medvandrare i denna värld, ja även de som utgör en rejäl utmaning för min människokärlek. Påminner mig själv: döm gärningen, inte människan, för du känner inte vägen de gått och kampen de utkämpar.