Hjärnhaveri

”Om vi läser längst ner på sidan 179, kan vi se att där står, mummel, mummel.”

Jag bläddrar febrilt bland bladen. Framför mig har jag en mängd olika dokumentsamlingar, varav de flesta har väldigt många sidor, men själv har jag just hittat den förra sidhänvisningen och det går för snabbt för mig. Oljud från fläktar, papper, raspande pennor, mm överröstar föreläsaren och jag börjar gripas av panik. Jag hänger inte med längre. Ändå har jag förberett mig för denna utbildningsdag, ätit bra och vilat, lade mig tidigt i går och hörapparaten har nytt batteri.

Dagen börjar bra och det är lätt att följa med i både prat och hänvisningar. De första övningsuppgifterna går också bra, men efter lunch börjar jag sacka. Jag hinner inte med och jag känner stressen öka när jag försöker orientera mig i händelseförloppet. Vid det här laget förstår jag inte vad jag hör och läser, jag förstår inte övningsuppgifterna och jag hinner absolut inte tänka ut och skriva ner ett svar.

mental-health-2313426_1280

Orken tryter snabbt

Nu tjuter det i huvudet och prasslet av papper är rena tortyren. Jag kan fortfarande uppfatta en del av det föreläsaren säger, släpper övningarna och bara lyssnar. Bättre så, men illamåendet och paniken tilltar. Vid dagens sista paus mår jag fruktansvärt illa. På vägen tillbaka in i kurslokalen ångrar jag mig och säger till kursledaren att jag inte orkar mera och går hem.

”Det är ok”, säger han och erbjuder sig gå igenom med mig det jag missar, under morgondagen. Lättad går jag ut i solen. Promenerar till hotellet. Skönt. Hjärnan får vila och syre. Väl på rummet vilar jag i tystnaden. Slumrar till en stund men är fortfarande enormt trött. Oroar mig för morgondagen. Orkar jag en dag till?

Den här hjärntröttheten slår till gång på gång. Sammanhanget spelar ingen roll. Jag har stressat sönder hjärnan, ett antal gånger och detta är en av konsekvenserna. En hjärnskada, liknande den man kan få efter en stroke. Med åren lär man sig strategier och användbara knep. De räcker dock sällan ända fram. Hörapparaten t ex, som jag har för att höra bättre och orka längre, är effektiv. Men när tröttheten slår till är det som att vara instängd i en tortyrkammare fylld av rop, skärande ljud och ekon.

I tystnaden på rummet avtar paniken och någonstans vet jag att jag hört och förstått allt jag behöver. Mycket vi talat om kan jag redan. I dag har jag fått fördjupad kunskap, bättre överblick och så småningom kommer polletterna att trilla ner en efter en. När jag är tillbaka på jobbet nästa vecka kommer jag att läsa igenom materialet och fixa även uppgifterna. Det är så det funkar. ”Det ordnar sig”, lugnar jag mig.

Resten av mitt liv kommer denna stressreaktion och trötthet att följa mig. Jag försöker göra det bästa jag kan av situationen. För jag klarar det! Det enda jag behöver är tid att låta oredan sorteras upp, medan jag återhämtar mig. Det kan ta ett tag. Ja, så får det bli, då blir det bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>