Från rädsla till ro

Vissa tider är det som om man lever i ständig krisberedskap. Oron river och drar i magen och hjärnan letar febrilt efter utvägar, samtidigt som man försöker reda ut vilka hoten är och varifrån de kommer. Paniken vill bita sig fast.

Oron är en opålitlig analytiker. Den målar upp det ena scenariot värre än det andra, men hjälper en inte ett dugg att se lösningar. Tvärtom. Den skymmer sikten effektivt och man förlorar både perspektiv och handlingsförmåga.
Nej, man hittar inga lösningar i det läget.

I stället får man försöka se till att hålla ihop mentalt, tills sikten klarnat och tankarna stillnat. När man börjar förstå sammanhang och kunna urskilja enskilda delar är man på lite fastare mark.

Vid ett antal tillfällen i livet har oron övermannat mig. Till slut har jag dock tröttnat på att älta och ägna mig åt cirkelresonemang. Mitt knep (som fungerat bra hittills) blev att skriva av mig.
Rätt ner på papperet bara, utan krav på vare sig logik eller lösningar. Huller om buller kommer alla tankar och känslor på pränt.
Effekten blir lite som en mental uppkastning. Jag mådde dåligt men nu känns det bättre. När jag satt ord på allt kommer tankarna till ro en stund. Jag kan andas igen och kanske gråta en skvätt.

Efter ett tag läser jag igenom. Ser förvirringen och rädslorna, men ser också tankemönster, en del vettiga, men också en del orimliga. Framför allt kan jag skilja på verkliga och inbillade hot.
Sen delar jag upp dem i grupper:

• kommer med säkerhet att hända,
• kommer kanske att hända.

Analyserar. Hur troliga är dessa händelser? Vad kan jag påverka och vad kan jag inte? Somt kan vara helt oundvikligt och det finns ingenting jag kan göra. Försöker acceptera dessa och fokusera på det jag kan påverka.

Det här har varit en mycket användbar metod för mig. En och annan lösning kan poppa upp vid det här laget. Men oavsett, jag har lyckats övervinna paniken och oron har fått rimliga proportioner.
Visst, jag vet, allt löser sig inte. Inte på det viset man skulle vilja i alla fall. Allt slutade inte väl. Ibland tvingades jag foga mig. Men jag lyckades hålla ihop mig själv genom allt och det är mycket värt.
Efteråt, när krisen var över kunde jag andas ut och bryta ihop. Helt normalt att vara utmattad, tycker jag. Jag är ju ingen superwoman!

På senare år har jag tagit till mig sinnesrobönen allt mer och just i dag har jag användning för dessa ord:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att se skillnaden.”