Rocket man och jag

Varning! Texten kan innehålla fragment av film-spoiler!

Jag och kompisen gick på bio och såg Rocket man, om Elton John. Mina förväntningar om högt tempo och härlig musik kom inte på skam. Filmen var extra allt om man säger! Drama, kärlek, sorg, humor, allt ackompanjerat av flera stora hits. Elton hade det tufft privat: En uppväxt med känslostörda föräldrar, där räddningen var mormor och bästa vännen, textförfattaren Bernie Taupin. I takt med framgångarna kom han att bli hårt utnyttjad av många som stod honom nära och utveckla ett kraftigt missbruk.

Filmen tog avstamp i hans rehab-process, med tillbakablickar från hans liv. Mötena med andra missbrukare hjälpte honom att stegvis öppna upp sin sårbarhet och till slut kunde han försona sig med hur livet blivit och förlåta. Och få ett nytt liv! Det är även min erfarenhet, att förlåtelse har en oerhörd sprängkraft. När man förlåter släpper man taget om det som håller en fast i bitterhet och sorg och som hämmar både socialt och andligt.

Förlåtelse = frihet att segla vidare på livets hav

Mitt eget liv har tack och lov varit betydligt lugnare än Elton Johns, men där har ändå funnits traumatiska upplevelser, nederlag och förluster och jag har själv gjort saker jag skäms över.

Vid en kritisk punkt i livet bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen och rannsaka mig och mitt liv, för att hitta en väg vidare. Jag hade redan innan i det stora hela lyckats förlåta dem som gjort mig skada, men jag hade kanske inte helt och fullt förlåtit mig själv. För att reda ut allt, började jag försöka sätta ord på och skriva berättelsen om mitt liv, så som jag skulle berättat den om det gällt någon annan, med förståelse och empati:

Om barndomen, med lång sjukhusvistelse, separerad från föräldrar och syskon. Känslan av att inte höra till riktigt. Brist på anknytning och tillit, skulle en psykolog nog uttrycka det. Kanske var det därför mina tonår blev så svåra. Jag var ingen bra dotter, jag orsakade mina föräldrar lidande. De hade förlåtit mig och nu förlät jag mig själv; Om mina relationer, där brist på anknytning löpt som en röd tråd. Jag tänkte på hur livet inte blivit som jag tänkt mig. På mina tillkortakommanden som förälder och jag fick ödmjukt lov att erkänna vad jag gjort fel, men också tröstas av tanken att jag ändå kan ha varit good enough; Om mina blygsamma karriärplaner som blev till intet, när sjukdom kom i vägen och ändrade riktningen för gott.

Med perspektiv på det hela kunde jag se att sjukdomarna också fört med sig positiva saker. Jag orkade kanske inte mycket, men jag har haft ett överflöd av tid. Har kunnat läsa mycket och odlat min trädgård. Jag har kanske inte varit den mest aktiva lekmamman men jag har funnits tillgänglig mycket. Jag hoppas av hela mitt hjärta att barnen inte tagit alltför stor skada av konsekvenserna av min sjukdom. – En dag kanske de kommer till mig med sina berättelser!

Ens barndom är viktig och präglar för resten av livet. Vi är som sårbarast när saker slår mot barnet inom oss. Det händer förstås att jag då och då tänker tillbaka och blir ledsen. Då ger jag mitt inre barn en kram, säger såja, såja, det är ok. Du har gjort en lång resa och du är trött nu. Men du är älskad, du är trygg. Du är förlåten.

Jag ler när jag skriver det här sista, precis som jag log genom tårarna när Elton i filmens slut… Nä, det kan jag ju inte berätta. Ni får helt enkelt se filmen. Den var fantastisk!