Förändring

Jag ser i min spegel med all tänkbar tydlighet ett ansikte som varit med ett tag. Ibland blir jag faktiskt överraskad, för inuti det där grånande huvudet försiggår absolut viss utveckling, men inte så mycket åldrande. I mitt huvud är jag tidlös och ibland till och med ung, med hela livet framför mig.

Men min tid är utmätt och vid sextio fyllda är det bara att inse fakta: Den närmar sig. Den stora förändringen. Den andra stora förändringen. Den första måste vara den dagen man föds och utträder från ett mikrouniversum till en stor och överväldigande värld där man ska lära sig allt det innebär att vara människa.

Jag tänker mig livet som en resa, där man ofta inte vet vart man är på väg. Där man med tiden börjar se möjligheter och omöjligheter och vill styra upp resmålen, genom att utbilda sig, jobba, skaffa familj. Kanske förverkliga sig själv eller ”bli något”. Målen ser förstås lite olika ut från person till person, men jag skulle tro att de allra flesta vill ha kärlek, en egen familj och vänner. Ett jobb så klart, gärna bra betalt eller åtminstone något man trivs med och kanske kan utvecklas i. Detta förstås förutsatt att man har fått sina grundläggande behov tillfredsställda. Utan det, kan det bli en enorm uppgift att tänka sig vidare.

utistoravärlden

Vid resans början

Under min levnad har landet utvecklats och förändrats, från ett samhälle med enorm framtidstro, till ett samhälle där många känner hopplöshet och bitterhet, medan andra känner att de nog behöver unna sig ett nytt kök eller en meditationsresa till någon avlägsen plats. Då trodde man på samhället och på utveckling, men i dag.. Ja ni vet ju själva.

Jag och min omgivning är också i förändring. Människor har kommit och gått, ibland tvärt, ibland sömlöst utan att jag förstått hur: Barnen! De under som jag fått uppleva två gånger och som för alltid satte alla andra kärlekar på andra plats; trevliga bekanta som en dag övergått till att vara vänner; en utsträckt hand som plötsligt en dag besvaras med ett bortvänt ansikte; en bön om kärlek som lämnat mig likgiltig. Livets gång.

Jag ser allt oftare tillbaka. Ibland tänker jag att mitt liv bara varit en serie av kriser, många tillkortakommanden och förluster utan slut. Andra gånger ser jag samma saker med andra ögon och ser i mig själv en som kämpat väl och klarat sig även när oddsen varit usla. Och visst fanns det framgångar! Jag anar också det som ännu kan bli och känner förtröstan i stället.

Läget kan i dag kännas oerhört dystert, kanske ödesdigert och farligt! Men å andra sidan kan man se det som en utvecklingsfas, då vi än en gång måste bestämma oss för vilket samhälle vi vill ha och för vem. Det har gjorts förut, när välfärdsstaterna byggde fram sig själva efter de två världskrigen. (Det är den positiva delen av historien, humanismens framsteg från en historia med slaveri, exploatering och folkutrotning världen över. Jag vill gärna hoppas och tro att allt det ska upphöra en dag.)

Världen är som sagt i ständig utveckling, liksom jag och du. Skrämmande eller spännande. Skrämmande och spännande!

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>