Vi måste prata

De vackra höstveckorna till trots har jag känt mig ganska energifattig. Bara segat mig fram genom tillvaron och inte kunnat förmå mig att ta itu med sådant jag brukar tycka om att göra. Som tur är har jag haft en del inbokat sedan tidigare och det har gjort att jag kommit mig ut i alla fall. Flera trevligheter och det har stundvis lyft upp energinivån.

Min hängighet tycks vara av det långvariga slaget och varken vila, vitaminer eller soliga promenader har bitit på detta. Men sådant är ju livet, man kan inte var på topp jämt och inte heller beklaga sig över de dalar tillvaron bjuder på så länge som livet lunkar på utan drama och djup deppighet. Det finns ju värre saker än att vara trött, håglös och känna sig lite småsjuk. Man kunde ju må pyton i själen eller drabbas av livshotande sjukdomar.

Livet är en fest!

Det går trögt ibland, men det rullar på

Läser på cancerfondens hemsida att mer än var tredje person som lever i Sverige i dag kommer att få en cancerdiagnos under sin livstid. (Drygt 65 % av dem som insjuknar blir botade.) Psykisk ohälsa tycks öka, inte minst bland de unga, trots att vi lever i ett välstånd som merparten av jordens befolkning bara kan drömma om (än så länge). Livet är oförutsägbart och att få ha hälsa, må bra och känna sinnesro och framtidstro är en nåd som inte är alla förunnade. Vi har säkerligen alla någon i vår närhet som drabbats av det oerhörda, kanske är det en själv som drabbats.

Därför är det så viktigt att vi stöttar varandra. Att vi visar medmänsklighet och solidaritet. Att vi sätter människan före det materiella. Det borde vara självklart att varenda en ska kunna få den hjälp och den vård man behöver. Det borde vara självklart att forskning om våra sjukdomar och hur de kan botas hade tillräckliga medel. Men så är det förstås inte. Kanske är det omöjligt att räkna ut exakt hur mycket som skulle behövas.

Men vi kan var och en av oss dra vårt strå till stacken. Vi kan skänka pengar till något behjärtansvärt ändamål, vi kan lära oss mer och hjälpa till att minska fördomar och vi kan prata om våra egna erfarenheter.

Jag försöker själv vara öppen med mina egna diagnoser. Har några som kan vara knepiga att ta upp i sociala sammanhang: bipolär sjukdom, IBS och fibromyalgi. Sådant som folk i allmänhet kanske inte vet så mycket om, men som ändå kan färga omgivningens syn på en som person. Och det är ju just därför jag, du, vi måste prata om det! Hur ska vi annars bekämpa de fördomar som finns och främja allas rätt till vård och stöd?

Det måste bli lika intressant och accepterat att prata om psykisk ohälsa som det är att prata om hjärtsjukdomar och om diabetes. Men jag antar att inte heller dessa sjukdomar är särskilt lätta att prata om. Kanske är det så att vi har svårt att prata om sådant som har oviss utgång. Det är ju inte som ett benbrott som läker på några veckor. Saker kan sluta väl men också illa och det vill vi kanske slippa tänka på. Vi får lov att fatta mod och göra det ändå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>