Vandrande tankar

Hösten har landat ordentligt. Vintern är inte långt borta. Vi närmar oss Fars dag då vi får fira våra pappor, men först ska vi minnas våra döda. Min egen pappa dog 1987, strax efter sin 75-årsdag. Hans tid på jorden vet jag inte så mycket om, förutom det min syster berättat för mig. Han var studiebegåvad, men fick inte gå på läroverket, i stället blev han ”cowboy” hos en släkting och fick börja bidra till brödfödan. Sen kom andra världskriget och när det slutade var han 33. Så småningom träffade han min mamma och ljuv musik uppstod. De gifte sig 1950.

Mamma avled 2007. Om henne vet jag faktiskt lite mer. Jag tror hon hade en fin uppväxt, kanske t.o.m. privilegierad och hann utveckla sina personliga talanger ute i arbetslivet innan hon gifte sig och (förstås) blev hemmafru, Hon var smart, dynamisk och rolig.

Jag tittar ut mot den gråa hösthimlen. Den understryker, eller kanske till och med förorsakar min vemodiga stämning, min längtan efter något som är utom räckhåll, utom kontroll. Inte bara mina föräldrar, utan tider som förflutit, tider som ska komma och viktiga saker i nuet som inte känns helt trygga. Vi lever i en otrygg värld. Det har vi förstås alltid gjort, men innan internet och den ständiga tillgången på mer eller mindre pålitliga nyhetskällor, var nyheterna noggrant analyserade, paketerade i ett neutralt språk och Bengt Öste gav intryck av att ha full koll på situationen. Det kalla kriget hade länge legat som ett hotfullt moln över oss alla, men vi hade nog inte så mycket kunskap om vad som hände i andra delar av världen. Vietnamkriget förstås och ryssen, men inte så mycket mer.

Vemodet vandrar vidare, tillbaka till föräldrarna och mig. Jag tänker att de var rätt gamla när de bildade familj och för min del känns det som om vi inte hade särskilt mycket gemensamt. Det som fanns, var intresse för samhällsfrågor och god allmänbildning. Och musiken förstås! Ja det är ju inte illa egentligen, men några samtal kring dessa ämnen kan jag inte minnas.

Vi stod inte varandra särskilt nära och vi kände följaktligen inte varandra särskilt bra. Jag tror inte de funderade så mycket över vad jag var för en. Vi samtalade aldrig djupt, delade inte tankar med varandra. Det kan förstås bero på att jag var ganska introvert redan som liten och helst höll mig i min egen lilla bubbla. Men det hindrar mig förstås inte att tänka på dem ofta och tända ljus på deras grav. Kärleken fanns och lever vidare. Missförstånd och gnissel är även de en del av att ha en relation. Och oavsett det är jag och de grenar på samma träd, med samma rötter och vi är i det stora hela väldigt lika. Jag är lika samvetsöm och grubblande som pappa, men också lika gladlynt och snabb i ord och tanke som mamma.

Men det såg jag inte först. I tonåren drev jag bort. Min känsla av sammanhang och tillhörighet hade rivits itu. Jag flyttade tidigt, för att söka min egen väg. Det tog ett tag. Eller rättare sagt: Jag letar fortfarande. Allt jag vet om vägen är den del jag redan lagt bakom mig. Kruxet är ju att man aldrig riktigt kommer fram. Just när jag klarat av en livsetapp inser jag att jag inte alls kommit fram. Tvärtom måste jag plocka upp bagaget och fortsätta livsresan allt eftersom. Tills en dag då jag rest färdigt.

Hur som helst har jag genom livet genomgått många förändringar – även i min självbild: Från stillsam unge till missförstådd ungdom. Från en som har haft otur i både familje- och i kärleksliv, till en som haft turen att få växa upp i en trygg gemenskap och som med tiden börjat förstå andra och sig själv allt bättre. Vart tionde år har jag livskrisat och genom de processerna kommit att skriva om min livshistoria flera gånger.

Jag har även gått i terapi och fått lufta mina tankar med en professionell hjälpare. Nu kan jag se både gott och ont med filosofiska och förlåtande ögon. Somligt var mycket dåligt, men en hel del var bra och när jag ser tillbaka på detta och ser helheten, ser jag att hur det än blev, så blev det ok. Nej faktiskt mer än ok, det blev bra. Vemodet jag bär är helt naturligt, och har mer att göra med att jag tänker tillbaka på de goda stunderna än jag gör på annat. Det finns förstås en risk att man fastnar i detta tillbakablickande och det vore ju dumt. Mycket kan hända ännu, och man vill förstås vara med och när det händer.

Jaa, med dessa ord får jag avsluta dagens blogg, där tankarna och idéerna spretat en hel del. Koncentrationen har inte varit den bästa och det blev längre än jag tänkt. Men nu är jag i alla fall klar. Tack för att ni läst!