Ska bara…

Har en trevlig helg i björkarnas stad. Helglugnet har satt sig. En trevlig middag förgyllde denna dag. Ljuva frid!

Innan jag åkte till Umeå i torsdags skulle jag bara åka förbi föräldrarnas grav lite snabbt och tända ett långtidsbrinnande ljus. Någon lykta hade jag inte att ta med. De brukar försvinna spårlöst från graven framemot sommaren, eftersom jag alltid (alltid!) glömmer att ta bort dem själv.

Därför får jag köpa ny varje år. Jag ville förstås komma iväg i vettig tid, men skulle bara svänga förbi det stora billighetsvaruhuset och införskaffa en stöldtjänlig budgetlykta. Till slut var allt klart, ljuset tänt och jag kunde bege mig. Självklart tog det längre tid än jag trott, men det gör det förstås alltid. Eller hur?

Som tex när jag härom dagen skulle luncha med en kär gamal vän. Vi hade stämt träff inne i stan kl 12 (trodde jag alltså). Men först skulle jag bara. Jag skulle bara åka till andra änden av stan för att returnera den tvättkorg jag köpt under ett anfall av tillfällig sinnesförvirring. Den skulle bytas mot modellen jag egentligen skulle ha köpt. Detta enkla ärende borde ju gå ganska fort resonerade jag.

Fel, fel, fel! Fastnade först i en lång kö, för ett annat inköp. Därefter in på nästa ställe på jakt efter önskad korg.
Men därinne hittade jag icket det jag sökte. Jag grabbade ett annat alternativ och gick till kassan. Den trevlige unge mannen där sa att den andra modellen fanns visst och visade mig vägen dit. Sen försvann han. Jag valde korg och återvände till kassan. Där fanns inte en själ, inte en enda i hela affären. Väntan. Vart tog han vägen? Tog han rast? Gick han hem? Spejande och nu lite stressad kände jag pulsen stiga. Detta späddes på av att vännen redan väntade på vår mötesplats, eftersom vi tydligen hade sagt halv tolv!
Ja, vad göra? Till slut kom killen tillbaka och jag ilade vidare för att snabbt lämna tillbaks felköpet.

Kundtjänstkillen som sakta närmade sig för att hjälpa mig med det, var en trevlig och älskvärd typ. Det märkte man genom att han stannade ett flertal gånger för att konversera med diverse andra kunder. Han var cool, men det var inte jag.
Jag var stressad upp över öronen vid det laget, men kom till slut i väg. Tio i tolv.

Nu fick jag bråttom: Mot centrum i den täta fredagstrafiken, fram till restaurangen och nu börja leta plats. Hittade ingen ovan jord, men i parkeringshuset intill hittade jag plats direkt. In med kortet i automaten, välja p-tid, knappa in kod, vänta ut lapp. Ila mot bilen men upptäcka att det på lappen står ”köp medges ej”!

Tillbaka till stolpe, prova igen. Prova annat kort. Arbeta sig sakta och noggrant genom betalningsproceduren och vänta. Kanhända detta var stadens långsammaste p-stolpe? Till slut kom en biljett lite tveksamt ut från dess inre: ”köp medges ej”.
Men med en app då?

Nu är jag trött på hela den här storyn så jag nöjer mig med att berätta att det tog en timme att genomföra köp av biljett i app. Vid det laget hade jag nästan gett upp och satt och drack kaffe på maten. Första halvtimmen av lunchen genomlevde jag i stresstöcken, men vi hade ändå mycket trevligt och efter ett långt prat skildes vi åt.

Jag var verkligen glad att hon hade tålamod att (i 40 minuter!) vänta in mig, så vi fick träffas! Nästan lika glad blev jag över att bilen förblivit olappad under tiden vi åt. Appen fungerade till slut och slutet gott, allting gott.

Men nästa gång jag ska bara, tror jag att jag avstår. Åtminstone om någon annan är inblandad och jag har en tid att passa. Nu är denna bloggen klar och jag ska bara… lägga upp den.