Kallt

Sitter i soffan och fryser. Vissa dagar är det som om blodet bränner i ådrorna och förgäves försöker värma upp fingrar och tår. Jag är ganska frusen av mig även i normala fall, men efter en förmiddag i Skellefteå landsförsamlings kyrka har jag som istappar i strumporna. För det mesta när kören sjunger upp brukar värmen stiga när man sjunger och tar i från tårna. Och jag själv hellre bli för varm än för kall i slutändan. Men inte denna gång alltså.

Vi sjunger i landskyrkan då och då under året. Det är alltid lika roligt att få komma till ”min” kyrka. Där satt jag ofta under min barndom, tillsammans med föräldrarna. Uppkrupen bredvid mamma har jag matats med Tulo, undersökt hennes handväska, eller bläddrat i psalmboken, allt för att få tiden att gå.

Landskyrkan känns därför lite som hemma för mig. Den är dessutom älskad av väldigt många skelleftebor: en av Sveriges vackraste, tycker vi alla fall själva.

Dagens tema handlade om att ta ansvar för varandra, att vi ska dela med oss av vårt överflöd, till dem som saknar bröd, hem och kanske till och med ett hemland där de vågar bo. Många människor kommmer hit för att få ett liv i fred, frihet, trygghet. En del av politiska skäl, en del undan svält och en del helt enkelt för att skapa sig ett bättre liv.

På väg mot ett bättre liv *)

Dagens bibeltext hänvisade till bibelns folk under slaveriet i Egypten. I Sverige i dag skulle vi kunna jämföra med storsvagåren, då tusentals svenskar korsade Atlanten, för att skapa sig ett bättre liv i Amerikat. Många européer har genom tiderna flytt sina hemland, men i dag tänker vi inte på det, utan mer på hur vi ska kunna hindra folk från att komma hit. Ja, inte bara vi svenskar, utan på en hel del andra ställen.

Men det är förstås inget nytt för mig och er. Vi minns nog att Reinfeldt vädjade ”Öppna era hjärtan!” Sen försvann han ut i kulisserna och slapp därför uppleva den stora flyktingströmmen 2015, som omedelbart ledde till inte bara stängda gränser och dörrar, utan också stängda hjärtan.
Denna oerhörda utmaning för vår kompetens och välvilja lade bränsle under en tilltagande främlingsfientlighet och i dag är vi många som inte längre känner igen vårt Sverige. Här har blivit kallt.

På väg mot ett bättre öde? **)

Solidaritet är ett ord som alltför sällan kommer över politikernas läppar. Inte ens inom S förekommer det särskilt ofta. Kan det bero på att väljarskaran blivit allt mer främlingsfientlig och lämnat S för Sd? I dag slåss alla om dessa 20 procent av väljarkåren. Då duger det inte komma med gamla mossiga pk-vänstervärden.

I dag har svenska folket det så jäkla bra att de kan bo i topputrustade hem, köra nya fina bilar och resa efter behag. (Inte alla, jag vet. Inte jag heller, men generellt lever vi med väldigt höga pretentioner.) Jag misstänker att svensken i sin längtan efter mera också innehar en hög skuldsättningsnivå. Möjligen är det därför vi är så rädda om vårt.

Kanske är det därför högern får fortsätta sänka skatterna, oavsett hur det påverkar samhällets service eller förmåga att ta hand om dem längre ner på samhällsstegen. Ut med alla utlänningar bara, tycker många. Då får vi andra en större bit av kakan, mera välfärd och vår svenska ”nedärvda” kultur (där inget alls kommer utifrån) bevaras intakt. Vi får behålla jobben och slipper ångesten när räkningarna ska betalas. Det enda vi förlorar är vår självrespekt. Ingen kommer att få den tillbaka förrän vi åter förtjänar den.

Nu har jag blivit varm, av idel upprördhet. Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta detta, men jag gör det med en förhoppning om ett moraliskt uppvaknande. För visst kan vi bättre?
*) Bild 1: lånad.
**) Bild 2: lånad från sverigeforunhcr.se/