Begrundar ljuspunkterna

”När mörker och kyla ligger kring vårt hus, då vill vi vänta på julen vid ett levande ljus.” Så brukar barnen sjunga i kyrkan vid första advent. Den sången och många andra julsånger går jag och trallar på i dagarna. Lite tidigt kanske, men att peppa och preppa lite i förväg känns bara bra. Jag gör egna dekorationer för ute- och innebruk och känner mig lite Ernst-ig. (För Er som inte vet vem Ernst är, välkommen till Sverige! Snart nog vet ni..)

Det känns oftast bra framemot advent. Jag får vara med och fira Jesu ankomst, tillsammans med gamla och unga i den församling där jag sjunger med i en kör. Efter en mörknande höst kommer ljuset och kärlekens tid. Ett barn är oss fött och det finns fortfarande en och annan som kommer ihåg varför vi firar jul. Egentligen. Det var självklart en marknadsföringsmässig fullträff av de första kyrkofäderna att förlägga julen inte bara till den årstid då allt är som mörkast, utan också till den tid nästan varje inföding i norr redan firade midvintern och hyllade ljusets återkomst!

Jag tycks vara och förbli julnörd, trots att barnen sedan länge flyttat hemifrån. Nu har jag ju tid att pynta och fröjdas och även att sitta ner och beundra resultatet. Jag får också tid att begrunda, att reflektera över varför vi firar jul, egentligen.

En annan sak jag ofta begrundar är den tacksamhet jag känner över att vara född in i den kristna världen. Då menar jag inte bara in i min familj, utan in i västvärlden, våra stater, städer och byar, där kristendomen utgjort själva fundamentet till samhällsbygget, lagarna. Jag är också tacksam att vara född i mitten av 1900-talet för att det ärligt talat känns som om kristendomen och Europa tidigare inte varit allt för vänligt stämd mot kvinnor. (Eller andra folkslag, för den delen.)

Så jag begrundar, läser julevangeliet och lyssnar självklart på julmusik. Sjunger med efter bästa förmåga. Och barnen kommer. Och särbon. Vi får ha det gött tillsammans. Även om sonen i år firar själva julafton någon annanstans, så hinner vi ha lill-jul någon dag innan. Myys och jääs (av allt godis). Redan på annandagen har familjen dock gått vidare till nyårsplanerna.Tiden går så fort. Swoosh bara! Vi pratade om det i går en kompis och jag. Vi har känt varandra i sjutton år drygt och det känns som det var i går vi lärde känna varandra. Vi är nästan lika gamla och har barn i samma ålder. Våra barn är vuxna och lever sina egna liv, medan vi undrar hur detta gick till. Vart tog tiden vägen! Ja, det där känner säkert flera av er igen er i. Vi pratade om chocken man ibland får, när man oförberedd råkar få syn på sig själv i en spegel: ”Vem är den där gamla människan” undrar man. ”Men det är ju jag!” 😮

Det är bara att inse att man har passerat halvtid, man har uppnått tantåldern och har, med lite tur, massor av tid att spendera och reflektera över meningen med livet. Har livet ens någon mening? Vad ska jag göra nuu?

Att bli äldre är förstås inte alltid roligt. Man kan känna sig ensam, övergiven, vara sjuk eller ha det allmänt knapert som arbetslös eller fattigpensionär. Men nog är själva livet så oerhört mycket bättre än alternativet? De flesta som redan avrest hade nog hellre velat få stanna kvar.

Man får hålla sig i gång helt enkelt. Spotta upp sig och hitta ljuspunkterna någonstans. I dag var det enkelt. Julmusiken fick mig i stämning. Och jag tände ett ljus.