Ett mammaminne

Den här dagen, för exakt 25 år sedan föddes min son. Han var efterlängtad på alla sätt och vis och jag glömmer aldrig den dagen. Med dottern gick jag 9 dagar över tiden, men på J fick jag vänta 18 dagar! Joruseatt, jag fick vänta väldigt länge på själva förlossningen, men då blev det också en spännande, intressant och – ja faktiskt – rolig dag, den dagen jag till slut blev ”igångsatt”.

I den arla morgonstund, den 10 december 1994 tog jag min BB-väska och åkte upp till Skellefteå lasarett. Där blev jag mottagen, inskriven och informerad om hur planen såg ut. Jag fick lägga till några önskemål och sen satte vi i gång. De sedvanliga procedurerna genomfördes därefter sattes jag i en bekväm stol, ett dropp sattes in och väntan började.

Minut för minut, timme efter timme tilltog värkarbetet. Jag tror faktiskt att jag inte kom någon vart på egen hand utan att det var droppet som skötte allt. Till slut bedömdes det lämpligt att sätta bedövning. Jag passade på att stå och hänga i duschen, medan vi väntade på ansvarig läkare. När hen kom hade jag fått mig en lång och skön paus på någon timma! Inga värkar, ingenting. Epiduralen sattes och droppet sattes in igen och sen fortsatte det hela där det hade slutat innan uppehållet.

Det var en märklig känsla, att varje steg och fas var planerade och att jag var förberedd på varje steg i utvecklingen. Allt löpte på fint. Utan komplikationer och med hjälp av barnmorska, sambo och lite härlig lustgas, ploppade gossen ut – vid full vigör – och kunde pusta ut i mammas famn. Jag har haft tur. Två barn. Friska, Lätta och trevliga förlossningar och så har det i stort sett fortsatt. Till slut flyttade de hemifrån och här sitter jag och minns.

En annan gosse att minnas, Alfred Nobel

Nu kanske inte du, kära läsare tycker att det där var så värst intressant. Därför ska jag bättra mig lite och prata om något annat. Nämligen Nobeldagen. Jag har brukat titta på alla dessa frackklädda och galaklädda människor som deltar i Sveriges allra största event alla tider. Så mycket fantastiskt man får se. Så mycket intressant man får veta och så många intressanta tal man kan få höra. Glömmer aldrig när Patti Smith hämtade Bob Dylans litteraturpris och höll ett förtjusande tal. I övrigt minns jag inte så mycket från tidigare år, men det här året kanske jag kommer ihåg på grund av den skandalöse Peter Handke och alla protester mot hans utnämning.

Man får konstatera att den Svenska Akademien fortsätter att dras med svåra trovärdighetsproblem. Jag får hoppas att med de kommande nytillskotten, att det blir en yngre, fräschare (=mindre gubb-sunkig), modernare och friare Akademi som delar ut litteraturpriset nästa gång.

Ja, någon nobelfest ska jag nog inte bese i kväll. Jag har inte längre det tålamod som krävs för att sitta i timmar och glo på finfolk som äter och dansar. I stället ska jag soffmysa med herr K och äntligen unna mig att smaka på favoritglöggen. God kväll!