Ka-blang – nytt år!

Klockan var fem i tolv och det var nyårsafton 2018. Jag stod med champagnen i högsta hugg och väntade in tolvslaget och det nya året.

Vi var i Umeå, hos K. Tv:n stod på och så: fyrverkerierna startade! Vi kikade ut genom fönstren och o-ade och ah-ade. Efter 5 minuter tog jag en kokpanna med mig och gick ut på gården. Med mig hade jag också en lista.

2018 hade varit ett tungt och slitsamt år. Både jag och K hade mycket problem med hälsan. Jag, med bland annat en segdragen vårsvacka, hade blivit trött och sliten efter en het sommar och en hektisk höst. Jag hade gjort flera resor under året, som, trots att de varit mestadels trevliga och givande, drivit upp tempot en hel del.

Vartefter hade en oro för Ks hälsa ökat. Han hade ramlat flera ggr och fått svårt att gå i trappor och längre sträckor. Han mådde inte alls bra. Allt kändes både oförklarligt och skrämmande.

Hösten präglades mycket av detta. Under december kom den stora stressen och tröttheten och jag hanterade den helt fel. Julen upplevde jag som i ett töcken. Utåt sett var allt som vanligt, men inuti var det kaos. Enkla uppgifter blev väldigt svåra . Minnet allt sämre och glädjen som bortblåst. Annandag jul bröt jag ihop. Men till nyår hade jag ändå  påbörjat resan tillbaka från detta.

Därför stod jag nu nere på gården. På listan i min hand stod skrivet allt det svåra och dåliga från året som gått. Kvar uppe i lägenheten fanns en annan lista, den med sådant som varit roligt, tillsammans med nya förhoppningar inför 2019. Jag rev sorgelistan i småbitar, stampade på den och ropade ut min vrede och frustration över det som stod där.

Sedan lade jag bitarna i kastrullen och tände på. Jag lovade mig själv att från den stunden lämna allt dåligt bakom mig. Låta det som hänt gå upp i rök och göra 2019 till ett bra år. Och tänk, så blev det!

Självklart har året som gått givit ömsom vin, ömsom vatten, men ändå. Förändring. God sådan. Jag gick i terapi. Jag downsizeade, jäktade mindre och reste mindre. Lyssnade mera inåt än förut. Jag firade 60-årskalas med buller och bång. Det var underbart roligt. (Jag firade och lät andra sköta arbetet. 30 pers trängdes och hade trevligt i mitt lilla vardagsrum.)

Sommaren blev mycket trevlig och äntligen hade jag ork för roligheter och vänner. Och på det viset har det fortsatt.

På minussidan hamnar Ks Parkinsondiagnos, samtidigt var det ju ändå bra att äntligen få en förklaring på de problemen. Det kan vara en lång process att ta in konsekvenserna, så det arbetet pågår förstås ännu.

Men man får ta en dag i taget med sorgerna. Försöka se ljuspunkter och inte ta ut alltför mycket elände i förskott. K är fantastisk och knogar på, trots det oerhörda. Summa summarum har mycket hamnat på plussidan ändå.

Jag har fått utbildning och nya arbetsuppgifter.  Mitt minne, som fungerar bättre och bättre allt eftersom månaderna gått, en lättare vardag; mera fokus på vila och att träffa vännerna; den läkande tiden. Jag har återfått glädje och driv i livet.

Och nu sitter jag här och skriver, under årets sista skälvande timmar. Glad. I år kunde jag verkligen känna och uppleva vår härliga jul tillsammans, jag, barnen, K och N (sonens flickvän). Jag känner mig fylld av tacksamhet och uppfylld av goda minnen från året som gått.

Ber en stilla bön om att vi ska få njuta av denna nåden ännu ett tag och att vi, inte minst K, får tid och resurser till ett bra 2020.

Önskar er alla glädje, kärlek och hälsa och ett riktigt Gott Nytt År!