I dag kunde man inte se solen gå ner där jag bor. Men det har varit härligt att njuta av den under helgen. Och dessutom så lägligt, eftersom jag legat sjuk några dagar och då fått motivation till att gå ut för en nypa luft varje dag.

Förr i tiden var det långt mellan gångerna jag blivit sängliggande av en enkel förkylning. Numera tycks de komma allt tätare – kanske beror det på åldern? Trist. Jag blir rätt rastlös. Eftersom jag normalt sett har ganska smala tidsfönster av ork, på några timmar åt gången, för sånt som behövs, önskas och ger resultat, får jag se till att vara rätt effektiv med min tid.

Den här helgen var dock vikt för trevliga saker i lugnt tempo. Natten till fredag vaknade jag till ett antal gånger med stigande insikt om att jag höll på att bli förkyld. Jag blev stressad, vid tanken på mina grusade planer. Lyckades somna om, men varje gång jag vaknade försökte jag tänka ut en strategi för att ändå kunna genomföra det jag hade planerat.

Man måste väl småle ändå. Envis som jag är, trodde jag verkligen att jag skulle få ihop det. Till sist vaknade jag förstås, både bildligen och bokstavligen och beredde mig på en helg i viloläge. Det blev inte så tokigt faktiskt! Jag bor ju ensam (ingen och inget som pockade på uppmärksamhet) och hade handlat dagen innan och kylen var full. Och sol!

Nu börjar jag känna mig redo att lämna sjuksängen. Symptomen har gett med sig. Jag har tagit hand om mig, min täta näsa och min kroppsvärk, tränat lite lugnt och tagit långsamma solskenspromenader varje dag. Vilat däremellan. Det är väl ändå märkligt hur hur sinnesron lägger sig som ett mjukt täcke över en när man gett upp och anpassat sitt tänk.

Det är en nyttig lärdom jag dragit i livet, att i enlighet med den berömda ”Sinnesrobönen” acceptera det jag inte kan förändra. Det liksom ökar valfriheten när man inte behöver stånga pannan blodig mot något utsiktslöst utan kan ägna sig åt saker som har potential till framgång. Som att vila sig frisk, till exempel.

Känner mig lätt i kroppen och lätt till sinnes inför den kommande veckan. Jag har alltid tyckt (optimistiskt) att livet borde vara en räkmacka. Ibland har det varit det också, men för det mesta får man ju lägga ner en del arbete på den där mackan. Ibland finns inget pålägg alls. Bildligt talat alltså, för jag har aldrig behövt gå hungrig och egentligen aldrig saknat något av det materiella.

Så klart har det varit tungt ibland. Men hittills har det ju gått vägen och när jag ser tillbaka på min tid på jorden inser jag att jag är lyckligt lottad. Tänk, alla de som vuxit upp med mobbing! De som tvingas underkasta sig hederskultur. De som tror att vägen ut ur utanförskap är att bli med i kriminella gäng. (Det gör mig så ont om dessa ungdomar, med ett sånt självskadebeteende.) De som förstör sina och andras liv på ett eller andras sätt och får leva med själsliga skador och sina samveten redan från unga år.

Vad kunde gjorts bättre för att detta inte skulle ske? Hoppas innerligt att de som jobbar med detta hittar lösningar och att samhället är villigt att göra vad som krävs. Helst före nåt hänt. Många är kanske redan förlorade, men vi kan väl enas om att försöka rädda dem som ännu inte är inne i eländet?

Jag känner mig oerhört lyckligt lottad och tacksam mot livet, mot mina föräldrar, mot dem jag mött på vägen. Det kunde ha gått illa även för mig en gång. Men jag klarade mig. I stället har jag allt man kan begära: En familj, en käresta, ett socialt sammanhang att vara i och en i det stora hela förnöjsam tillvaro.

Så vad är då en vanlig enkel förkylning! Kanske lite rastlöst, kanske en aning tråkig, men oftast övergående. Och jag har ju fått njuta min efterlängtade sol! Snart är våren här.

Den stora tröttheten har slagit till. Inte helt oväntat kanske. Gråvädret lade sig till ro över landskapet, under en dryg vecka (eller så..) och mer behövdes det inte. Med åren har dessutom vintermörkret blivit allt svårare för mig att hantera.

Det är inte så att jag ogillar det, men mina energinivåer är ju låga redan innan. Tidigare vintrar har advent varit ett välkommet och ganska uppiggande inslag, men det tycks inte funka längre. Jag börjar känna mig gammal. Nog har jag hört vännerna nämna detta men inte riktigt fattat vad de pratat om: De orkar ingenting, allt tar längre tid och de har blivit både uttråkade och lite nere.

Som om det inte räckte med klimakteriet!! Det är tydligen inte bara hormonerna som bidrar till detta, det har jag läst någonstans. Som barn kände man att livet var fullt av möjligheter, jularna var spännande och somrarna oändliga. Man hade inte hunnit uppleva allt tillräckligt många gånger för att bli blasé. Nu, med åren, är det mesta redan känt och hänt ett flertal gånger och de stora överraskningarna och känslan av nya möjligheter blir mer sällsynta.

Det känns tråkigt nog som om allt bara går runt. På måndag börjar man invänta fredag, och på fredagen vet man att måndagen kommer snabbare än snabbt. Det är en evighetsvandring mellan stationerna jobba -äta -sova, med tröttsamma inslag av handla mat, laga mat, äta mat – och detta ständiga plock!

Jag mins med saknad den tiden när jag var rask och effektiv, saker var nygjorda, städningen avklarad och det mesta gick ut på att ha andra (roligare) saker för sig. Nu tar det förra mesta av tiden och det senare hinner man då inte alls med. Knappt är man klar innan man får börja om. Och då har jag ändå minskat ner på hem-ambitionerna.

Tröttheten äter upp allt. Visst finns det en aning tröst i att jag inte är ensam om det, men den trösten är väldigt svår att hålla i minnet. Lite nu och då överfalls jag av tungsinne, sorg och vemod; jag saknar den jag varit och de jag varit med.

Men jag gör det jag kan. Jag har tagit det strategiska beslutet, att alltid låta trevligheter gå före trista grejer. Jag prioriterar även träning, frisk luft och vila. D-vitaminerna som jag inte brytt mig om att börja med tidigare i höst (tyckte inte att de brukat göra någon skillnad), har jag tagit fram för att knapra på fram till vårdagjämningen.

Så värst mycket roligheter händer tyvärr inte längre. Ingen har vare sig tid eller ork. Och ifall nåt sånt dyker upp får jag kämpa mig fram i den mentala motvinden. När den besegrats är det oftast helt klart värt det. En bra sak är att jag numera kan jag uppleva det roliga när det händer, vilket jag sällan kunde under alla  de år när stresshjärnan gjorde minnet kort och upplevelsen avtrubbad. Ofta fick jag lov att rekapitulera händelsen i efterhand några dagar senare, när jag samlat mig, och inse att jag haft skoj. Nuförtiden är jag inte stressad på samma sätt, så jag kan vara mera närvarande i nuet. Ja, nåt har faktiskt blivit bättre!

Fördelar alltså:
Mer närvarande i nuet
Mer tid över till sånt jag tycker om att göra
Gör mindre av det där som ändå snart måste göras igen
(Bättre ekonomi)

Nackdelar:
Mindre ork
Närmare till sorg och vemod
Färre tillfällen till nöjen
Färre vänner (de som är kvar har inte heller nån vidare ork)

”Livet är inte så jävla rosenrött jämt. Det går flisor ur finglasen efter ett tag, men förhoppningsvis kan man dricka ur dom ändå.”
Ur boken ”Dagen är kommen” (Ninni Schulman)

Sanna ord av Ninni. För visst finns det möjligheter kvar och skulle jag spalta upp de välsignelser jag får uppleva skulle de utan tvivel utgöra en riktigt fin lista. Det är en annan grej jag övar på, att påminna mig om att även om jag är lite sänkt i dag, så var jag nog rätt glad för bara nån dag sedan. Kanske till och med tidigare samma dag! Och en annan grej att komma ihåg: det går nog över om ett tag.

De senaste dagarna har molnen lättat och snön gnistrat ögonbedövande i solen och kylan. Vackert att se på även inomhus, men bäst ändå ute mitt i det. Jag tar även kvällspromenader och njuter som mest de allra kallaste, och glittrigaste kvällarna. Just då är allt som det ska. Jag drar djupa andetag och ser ut över staden och upp i det oändliga. Det fladdrar till i bröstet av jag vet inte vad – men det liknar lycka.

Och snart nog kommer ljuset tillbaka. Minns mina ord, i sommar kommer jag att klaga över att det är ljust jämt.

Jag påstår ganska ofta, att det inte är hur man har det utan hur man tar det, som spelar roll. Men just nu skulle jag hellre säga tvärtom. Ibland är det helt enkelt så att det inte är hur man tar det, utan hur man har det, som är viktigt. Det jag har av det goda finns, även om jag inte kan se det just nu.

Och DET är en tanke som faktiskt tröstar mig.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.
I ljusa irisringen du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.

(Erik Blomberg)

Första advent alltså. Men inte sjutton känns det som advent egentligen. Tidsmässigt alltså. Denna Första advent infaller så tidigt som bara är möjligt. Hade julafton infallit på en söndag hade advent blivit kortast möjliga i stället.

Fördelen i det här fallet är väl att vi har en extra lång startsträcka fram till själva julafton. Då allt förarbete och eventuella för-festligheter har gott om tid på sig. Nackdelen är dock att det inte känns riktigt verkligt ännu.

Det var (advents)tider det!

Det är kanske inte så konstigt. Inte för min del. Jag har ju inte kunnat sjunga in advent med kören, som jag gjort under vääldigt många år och gårdagens besök i kyrkan med temat ”Vi sjunger in advent” lyckades inte få mig att uppleva just någonting av adventslystern.

En annan faktor är nog att jag och barnen inte kommer att fira jul tillsammans här ”i stugan” i år. Det känns både märkligt och trist, trots att det knappast kom oväntat. Familjen utökas och med det kommer nya personer som också vill fira med sina föräldrar. Orsakerna är sålunda mycket rimliga och jag borde ju veta att det bli ok ändå. Det blev ju en finfin jul även pandemi-julen 2020: jag och K i Umeå och umgänge med barnen via länk.

Det kan förstås ha många andra orsaker, som till exempel att jag känt mig nere ett tag – av fullt förklarliga orsaker men ändå. Nere, orolig och diffust stressad. Det är ju en ständig kamp mot ohälsa och dåligt med såväl ork som pengar. Lägg därtill mörkret som sänkt sig över vår del av världen, både det bildliga och det bokstavliga. Framtidstron är inte på topp.

Mycket känns error – krig, elprischock, räntechock, inflationschock

Men jag vill verkligen inte låta min inre blues ta över tillvaron så jag kämpar emot. Gör trevliga saker, med trevliga människor eller på egen hand. Eftersom jag firar jul borta bestämde jag mig för att gå ”all in” redan från start, genom att ta fram rubbet av pynt.

Det var inte alls så effektivt som jag trott och egentligen kändes det väl överdrivet, så jag plockade bort lite för att lägga till senare i stället. Kanske är det bättre att göra som vanligt? Inte peka med hela handen på det som är annorlunda i år. Hålla på traditionen så långt det går.

Jag köpte glögg också, för att tillsätta advent-stämningen lite krut. Dessvärre tycks jag inte tåla årets glögg så bra. Mer än en mugg och jag får magknip. Det hade kanske varit bättre att gå till kyrkan i dag och få del av det grundläggande budskapet för advent. Gå Sion, din konung att möta och allt som fullkomligt osar Första advent! Kyrkoårets start och löftet om att en frälsare är på väg och kommer att födas i ett stall är ju en lycklig händelse.

Men det gjorde jag alltså inte. Tv-gudstjänsten från någon frikyrka kunde inte heller få in ljus och förväntan i min själ. (Jisses, jag är verkligen deppad..) Men det går väl över. Det brukar göra det och det är på den erfarenheten jag förtröstar och i kväll, ja faktiskt, känns det både lite bättre och fridfullare inombords. (Jag kände att stressen minskade direkt, när jag tagit bort några av tomtarna.)

Hursomhelst är det inte ovanligt att jag säckar lite vid den här tiden på året. Det ska medges att jag mår bäst i sol, som de allra flesta av oss, förstås, men jag tappar fort kraft när gråvädret stannat längre än ett par, tre dagar.

Läget är tufft, men vad gäller dagsljuset vet jag i alla fall att det återvänder inom några veckor och fram till dess får jag passa på att tända ljus och förlita mig på att julstämningen infinner sig. Så det är vad jag försöker göra. Om någon dag kommer K upp och då får jag mindre tid för grubbel och grå tankar. För det är värre i tankarna än i verkligheten trots allt. Det ordnar sig nog med min blues. Även detta år.

”Min framtidsdag är ljus och lång,
den räcker bortom tidens tvång,
där Gud och Lammet säll jag ser
och ingen nöd skall vara mer.” (Läs hela sången och lyssna längst ner i inlägget.)

Likt så många andra gjorde jag ett besök på kyrkogården på fredagen. Mammas och pappas gravplats stod utan annan dekoration än en liten mors dag-ros. Den har bortom alla odds överlevt dryga året sedan den planterades, men för tillfället blommade den förstås inte.

Jag tryckte ner gravlyktan i myllan och placerade en liten dekoration bredvid. När ljuset var tänt sände jag en hälsning och en tanke till mina sedan många år avlidna föräldrar. Jag brukar med min inre röst berätta hur det står till med mig och min familj och sen säga att jag älskar dem.

Den tacksamhet jag känner över att just de blev mina föräldrar och att ha fått växa upp i deras varmt troende och kärleksfulla hem är outsäglig. (Så har det minsann inte alltid varit.) Min barndom minns jag som fri på alla sätt, fri från bekymmer och negativitet. Fri. Någon direkt uppfostran ägnade de sig inte åt heller så jag slapp ”bli flicka”. De problem som eventuellt fanns höll de troligtvis mellan varandra. Det är en välsignelse jag gläds över varje dag, sen den dagen det gick upp för mig för första gången, hur lyckligt lottad jag var.

Jag säger till dem: Hoppas ni har det bra där ni är och att ni lever i salighet tillsammans, som ni i tron alltid hoppats på (och som den inledande sångtexten beskriver). Till Gud ber jag: Ta hand om dem och ge dem det du lovat.

När jordavandringen är över och vi slutat gå – vad händer då?

Jag vet inte hur det kommer att bli för mig själv en dag när det är min tur. Jag är minst sagt osäker på vad jag kan hoppas på. Vem ska jag vara tillsammans med och var kommer jag att vara? Slipper man sorg? Kommer jag att återförenas med mina kära och kommer vi då att känna igen varandra? Kommer vi då att att vara i samma ålder som när vi skildes eller som när vi dog?

Det senare antar jag, eftersom ju inte alla dör samtidigt och vi därigenom skiljs åt vid olika åldrar. Äsch, jag krånglar till det och resonerar inte logiskt. Men vad är logiskt i tron? Grundbulten är ju att vi tror, inte vet. Vi kan vara övertygade, men har inga bevis för vare sig det ena eller det andra.

Vandrade sedan ut från kyrkogården. Det hade börjat skymma och överallt fanns andra människor mellan de lyktprydda gravarna. Det lyste genom kyrkfönstren. Hörde jag en orgel? Eller var det bara i mitt huvud sången hördes?

1. Min framtidsdag är ljus och lång,
den räcker bortom tidens tvång,
där Gud och Lammet säll jag ser
och ingen nöd skall vara mer.
2.
Ett oförgängligt arv jag har,
i himlen är det i förvar,
och under prövotiden här
min Fader ger vad nyttigt är.
3.
Pris vare Gud som ställt det så!
Nu slipper jag att ängslig gå,
för mig han alltid sörja vill,
vad än som här må stöta till.
4.
Så har jag frid uti min själ
och sjunger lycklig: allt är väl!
Jag vandrar trygg vid Faderns hand,
han leder mig till livets land.
5.
Men, Herre Jesus, lär du mig
att leva mera helt för dig
den lilla tid jag har igen
på vägen hem till himmelen.