Lenas

Det skjuts på pensionärer…

Av , , Bli först att kommentera 1

Härligt väder idag. Rutan och jag beslöt att ta fram cyklarna och ge oss iväg på årets första färd. ’Hälsans väg’ är ju en lagom sträcka till att börja med. Omväxlande och vacker lär den vara också.

Ja, jag vet ju inget om det för jag har ju hållit mig i stillhet sen jul.

Nåväl, glada i håg trampade vi iväg i riktning mot Kolbäcksleden. Solen sken, det var varmt, känslan och stämningen var absolut VÅR.

PANG! EN HIMLA SMÄLL avbryt idyllen. Precis som ett gevärsskott.

Skjuter någon på oss hann jag tänka… men hejdade mig. Så tokig kan jag väl ändå inte ha blivit. Jag stannade, tittade bakåt på Rutan som stod förskräckt bredvid sitt ekipage. Hennes däck hade exploderat. Det låg lösgjort från fälgen som en orm på cykelbanan.

Snopna fick vi vända.

Nej, inte kan det väl vara någon som skjuter på fredliga tanter.

Men man kan aldrig vara riktigt säker i dessa vårflodstider. Gammal är jag men nog vet jag hur man använder KRUT.

Mycket riktigt.Senare i kväll hörde jag att vår jämställdhetsminister, den unga. vackra Sabuni, lär ha sagt att vi fyrtiotalister kan liknas vid en stor propp…

So long!

Grånade gentlemän

Av , , 1 kommentar 0

Efter Melodikrysset, ett måste om lördagsmorgnarna, var det till att ränna ut på stan. Kompisen och jag drog iväg till Frälsis. Där skulle en manskör sjunga.

Det är något visst med mansröster. De låter så kraftfullt. Mmm!

Där stod de nu i kyrkrummet, grånade herrar med kraft och sångarglädje. Avslappat sjöng de underbara sånger. I förgrunden dirigenten, ledaren.

’Gamraggar´n’ kallade mina barn honom på 70-talet då han var en mycket älskad rektor på skolan som ligger mitt i stan. Ungarna avgudade honom och så här decennier efteråt är det nog så att jag, mamman som hunnit bli mormorsmor, känner stor beundran för ’Gamraggar´n och de grånade gentlemännen i Backens Manskör.

På hemvägen kilar jag in på Galleriet. Det är vernissage. Konstnären finns inte längre i livet, det är fem år sedan han gick bort, Torfrid Olsson.

Som alltid griper hans konstverk tag i mig. Han hyllar Arbetet, Jorden, Familjen och framförallt Kvinnan.

Jag står där och ser på väggen med tavlorna som hänger tätt samman. Plötsligt lösgör sig en av bilderna, den talar till mig…

När jag går ut i solskenet på Rådhusesplanaden vet jag att den tavlan har blivit min. Bara min.

Nytt i vården

Av , , Bli först att kommentera 0

Rutan och jag besökte kusinerna igårkväll. Fick kaffe och bullar. Jag kraxade hela tiden.
’Men hur du låter’ sa en av kusinerna.’Imorrn ringer du till vårdcentralen, lova det!’

Under natten väcktes jag av hostan. Inte mycket sovit så jag slog en pling till nya hälsocentralen strax före tio.

’Jo, kan någon titta på mig, jag har varit förkyld nu i tre veckor…’
’Har du feber?’
’Näe, jag tror inte det’.
’Ja, se förkyld det kan man vara. Det är inget vi kan göra något åt här. Lite hostmedicin kan jag ordna.’
’Jaha…’

Huvudet känns som en stor ömmande ballong, hela andningsapparaten rosslar och piper och vid varje krax … ja, sånt kan man inte skriva ner offentligt.

Suck!

Jag tar bussen till 76:an. Vi måste göra utskick i pensionärsföreningen. Vi var många som hjälptes åt och alt gick som på räls. Efter ett gott slutfört arbete gick jag och Rutan till en matinrättning belägen vägg i vägg med fängelset.

Mysigt ställe! God mat och bra service. Det är rätt mycket folk i den lilla lokalen och Rutan och jag tar plats vid ett större bord, där ryms åtta personer. Vi sitter i ena änden och i den andra änden kommer två tjejer och slår sig ner.

Plötsligt inträffar något som sällan händer på våra breddgrader. Vi fyra får kontakt, ler lite grann åt varandra och rätt var det är är konversationen i full gång. Så här beter sig folk utomlands. Man är social på lokal. Tjejerna presenterar sig. Kerstin och Filippa! De är i ålder som barnen våra. Synnerligen ovanligt möte må jag säga, och trevligt.

Det var det positiva.

Sen drar jag iväg på apoteket. Köper febertermometer 129:-spänn och tar ut Mollipect 99:-dito.

Väl hemma känner jag mig totalt utpumpad. Har jag satt en riktig diagnos? Herregud, jag kanske har Tvar! Jag kraxar mig ner i sängen. Tar en slurk Mollipect

Tänker på väninnan i Tyskland som bara ringer till sin doktor och får komma bums för lite klåda.
Varför kan man inte få träffa en doktor på Nya Hälsocentralen? Kan det vara riktigt att man själv ska ställa diagnos och bestämma medicin? Har dom nån sorts utsållningsapparat på Nya Hälsocentralen? En som skiljer agnarna från vetet. Tusen frågor rör sig i mitt arma, ömma huvud och varje gång jag kraxar känns det som om lungorna ska hoppa upp ur mig.

Hör ni mig därute? Jag är ju gammal och jättesjuk!

kvinnans lott här i livet

Av , , Bli först att kommentera 0

Slötittar på TV ungefär mitt på dan eller kanske eftermiddan. Jag har lite svårt med tiden numera. Det är liksom ingen mening med att jaga den, den springer iväg så fort…

I vart fall så var det nån repris på nåt morgonprogram i en soffa. En panel avhandlade saker och ting som timat denna vecka.

Å, herregud säger jag bara!

En duktig kvinna i Stockholm hade hoppat av sitt jobb. Det är ju tragiskt att man inte kan få ihop familjelivet när jobbet tar så mycket energi och plötsligt krisar hela ens värld.

Det jag tycker är konstigt är att grejen var att panelen menade att denna kvinna borde ha fått ett särskilt stöd… (privatchaufför, städerska, barnpassare etc.) så att hon skulle kunna fixa sitt jobb.

Man häpnar!

Denna kvinna och andra i hennes situation har ju redan stöd. Med en god lön kan man ju köpa hushållsnära tjänster.

Om sedan inte barnens fader gått till de sälla jaktmarkerna, så borde han väl finnas för sina barn, eller?

Förresten, om jag fattat allt rätt så ligger bl a pensionärernas skattepengar till grund för skapandet av hushållsnära tjänster.

Alla lönenivåer till trots, visst kan en kris vara övermäktig – men nog minns jag kriserna på sjuttiotalet, i var och varannan familj.

Vad gjorde man? Bet ihop, förstås. Pengar fanns ju inte i övermått och ingen skatt betalade de hushållsnära tjänsterna.

Familjefäderna har väl också barn och hushåll.

Tja, världen är uppochnervänd. So long!

Meningen med livet.

Av , , 1 kommentar 0

Tycker att det jag hittills skrivit har kännts kärringaktigt, bittert och negativt. Sån vill jag absolut inte framstå så nu vill jag nedteckna några gladare händelser.

Han kom farande som en stormvind. Luvan käckt på svaj, färg-glatt men propert klädd. Det allra senaste i modeväg skulle jag tro.

Han log sitt allra vackraste leende och mötte mina ögon – jag drunknade!

Han ville se på utsikten och tätt omslingrade kikade vi genom mitt fönster, kind mot kind, ner på trafiken längs Vännäsvägen. Å, vad han doftade gott. Mmm!Tiden stod stilla…

Plötsligt gav han till ett illvrål. Förskräckt föste jag över honom till den unga mamman som genast gjorde sig redo för en matstund.

De små liven är för ljuvliga och detta hände igår eftermiddag. Visst, ett sådant besök får mig att känna att det finns en viktig mening med mitt liv här på jorden. Från mig kan man räkna fyra generationer. Känslan är mycket speciell.

Sen i kväll var Rutan och jag iväg i vanlig ordning till Församlingsgården. Torsdagkvällarna är vikta för kören som inte kan sjunga.

Vi låter skitbra!

När vi går hem trallar vi alltid och småsjunger. Det är livet att sjunga! Man blir glad till kropp och själ.

Framöver kan man kombinera sång och klagolåt. På Operan kan vem som helst gå med i Klagokören. Det är ett stycke ljudkonst som ska tränas in inför MADE-festivalen i maj.

Det ska jag inte missa.

För övrigt har jag en god granne i huset som i kväll bjudit både Rutan och mig på en superb kvällsdrink. Tänk så bra en pensionärstant kan ha det!

I morgon kommer ’löningen’… Jipiii!

Partyparty

Av , , Bli först att kommentera 0

Trevligt gäng de där jag träffade igår. Seriösa damer kan man nog tillstå.

Värdinnans små ulltussar gjorde förståss saken ännu bättre. Som hon sa ’det bästa sättet att hålla sig frisk är att skaffa hundar’…

I morse var jag i det närmaste död.

Rutan kom lite överkäckt klockan två och drog ut mig. På ljugarbänken här utanför satt gubbarna uppradade och skrockade ’ska´ru ut och valla na’. Som om jag vore en annan hund.

Vi travade runt Haga. Jag ville helst hem så fort som möjligt. Men visst, vädret var OK.

Väl hemma såg jag att Lennart (han finns efter mig i blogglistan) hade en himla bra idé om bussarna här i stan. Det kanske går att göra några smarta drag innan hösten. Han har dock glömt en väsentlig grej.

Dom ska vara gratis!

Så slipper jag känna det här förbaskade utanförskapet… So long!

Mera ord och uttryck

Av , , 3 kommentarer 0

Placerade mig i soffan idag. På med dumburken. Nån sorts riksdagsdebatt.

Nån pratade ideligen om en pjäs av Norén.

Nä, nu börjar jag märka ord. Det är kanske lite kärringaktigt men ganska ofta hördes ordet utanförskap. Ja, också leverera.

Inget märkvärdigt med det, dom orden har man ju hört förut. Liksom frihet och rättvisa och trygghet och valfrihet. Fritt val, kvalité, ökad makt…

Någon tackade A Borg för att det var högt i tak nånstans och att resultat levererats. Jag tror det var han med Norén-pjäsen.

Men sen spetsade jag öronen. Ett alldeles pinfärskt nytt ord ljöd genom kammaren.

Pensionärerna!

Pensionärernas ekonomiska situation! 330:- spänn mer till hösten och nästa år 500:-

Men jag är ju pensionär. Vilken djävla tur.

Det är några dar kvar till ’löningen’ och tomt i skåpen och i börsen. Måste ha levt loppan som bara den denna månad.

I kväll blir det träff med skrivargruppen. Det är gratis och jag blir bjuden på foder. Kostar förstås bussresan upp till Sofiehem, 40 spänn. Inte kan man låtsas att man är barn eller student heller. Det är bara att punga ut de sista sekinerna. So long!

Språket lever sitt eget liv

Av , , 1 kommentar 0

För några dar sen, när jag kom hem från Tysklandsresan, fungerade inte min telefon. Det gick inte att ringa ut.

Kollade mina affärer med banken, på nätet förstås. Man är väl modern. Såg ut att ha betalat alla räkningar. Skrev så till min teleoperatör. Svaret kom snabbt. Abdullah!

Abdullah hade funnit att jag missat en räkning i januari. Jaha.

Inte för att jag hittade igen den i mina högar men jag betalade pliktskyldigast enligt Abdullahs uppgifter. Men så ville han att jag skulle skicka kvitto. Svarade honom att ’jag har ingen aning om hur man gör’… Jag är ju en ganska ny datoranvändare och har inte lärt mig alla finesser än.

Snabbt kom det svar. ’Det är bara att skicka en skärmdump’. SKÄRMDUMP! Ursäkta att jag skriker, men vad är en skärmdump.

Till slut ringde han.

Den gullplutten instruerade mig klick för klick. Kvittot flög genom cyberrymden och han tackade sedan högst förbindligt genom mail.

Jaha, detta var dagens lilla äventyr.