Tycker att det jag hittills skrivit har kännts kärringaktigt, bittert och negativt. Sån vill jag absolut inte framstå så nu vill jag nedteckna några gladare händelser.

Han kom farande som en stormvind. Luvan käckt på svaj, färg-glatt men propert klädd. Det allra senaste i modeväg skulle jag tro.

Han log sitt allra vackraste leende och mötte mina ögon – jag drunknade!

Han ville se på utsikten och tätt omslingrade kikade vi genom mitt fönster, kind mot kind, ner på trafiken längs Vännäsvägen. Å, vad han doftade gott. Mmm!Tiden stod stilla…

Plötsligt gav han till ett illvrål. Förskräckt föste jag över honom till den unga mamman som genast gjorde sig redo för en matstund.

De små liven är för ljuvliga och detta hände igår eftermiddag. Visst, ett sådant besök får mig att känna att det finns en viktig mening med mitt liv här på jorden. Från mig kan man räkna fyra generationer. Känslan är mycket speciell.

Sen i kväll var Rutan och jag iväg i vanlig ordning till Församlingsgården. Torsdagkvällarna är vikta för kören som inte kan sjunga.

Vi låter skitbra!

När vi går hem trallar vi alltid och småsjunger. Det är livet att sjunga! Man blir glad till kropp och själ.

Framöver kan man kombinera sång och klagolåt. På Operan kan vem som helst gå med i Klagokören. Det är ett stycke ljudkonst som ska tränas in inför MADE-festivalen i maj.

Det ska jag inte missa.

För övrigt har jag en god granne i huset som i kväll bjudit både Rutan och mig på en superb kvällsdrink. Tänk så bra en pensionärstant kan ha det!

I morgon kommer ’löningen’… Jipiii!