I regn och rusk och lite sol på Tuggengården, denna underbara plats på jorden.

Bra program med vasst skriven teater och sång och musik av bättre sorten.

Vad sägs om Birgit Lindbergs kvartett? Inga dåliga grejor.

Idag, på hemvägen behagade himlen vara vidöppen bitvis. Åska, regn och t o m HAGEL öste ner strax efter Vindeln. Vi fick vänta vid P-platser, för att värsta blötan skulle fara bort men så fort vi körde så, verkade det som om vi ’kom ikapp’ ovädret igen.

Vilket äventyr!

Väl hemma är det bara att packa för nästa utflykt. So long!

Fått till två av samma blogg fast jag har försökt få bort en men det går inte…

I morse stack vår pensionärsförening iväg på kamratträff till Skellefteå. Tur att jag bor nära för det var okristligt tidigt i mitt tycke att ge sig iväg 7.30. Bussen var dock en aning försenad pga ett missförstånd men när den körde upp vid Friis bordade vi den, alla förväntansfulla pensionärer. Sätena var bekväma och snart satt jag i egna tankar och såg hur naturen rusade förbi. Åkrar, ängar, små byar och mycket skog. Svisch, svisch!

Där på en åker stod en ensam trana på spinkiga ben. Den såg så övergiven ut. Uppe i luften svävade ett par som redan funnit farandra. Stackars ensamma trana!

Läste lite förstrött i VK. Rezas sida. Å, vad han skriver bra. Idag handlade det som vanligt om att ingenting händer förståss och sen len ång historia om en iransk brottare och en svensk vän. Så fick man veta att även Reza är brottare, liksom vännen.

Sen skrev han en KÄRLEKSDIKT. Så som ingen annan kan skriva…Suck!

Framme vid Medlefors Folkhögskola konstaterade jag att lejonparten av kamraterna från hela länet utgjordes av kvinnor, kvinnor, kvinnor.

Tja, inget fel i det, så ser det ju nästan jämt ut när folk samlas omkring någonting. Det gick väl uppskattningsvis en karl på sex-sju kvinnor. Vid kaffet var jag tvungen att kasta fram frågan:

– Vars är alla karlarna? Tycker dom att de känns för unga för pensionärsförening vid fyllda 65? Vill de hellre vara hemme i soffan och glo på fotboll? Eller, ve och fasa, är de redan döda?

Någon vid fikabordet trodde på det senare alternativet.

Nåja, det var ett fullspäckat program med föredrag. gympa. underhållning och förträfflig mat. Nöjda återvände vi mot hemorten igen.

Men nog är väl ändå den kärleken väldigt viktig. Att likt tranorna flyga…SOM TRÖST. I DENNA HÅRDA VÄRLD. INNAN DET DÄR HEMSKA SLUTET KOMMER…

Någon hade dragit ut Alf Montáns artikel från söndags-Expressen. ’SKA SLUTET BEHÖVA VARA SÅ HÄR?’ Läs den på nätet.

Jag saxar: ’Sverige har omkring två miljoner pensionärer. I Tyskland är pensionärerna en maktfaktor. I Sverige behandlas äldre ’som kroppar utan integritet, utan själsliv och utan intressen’, enligt regeringens utredare Thorbjörn Larsson. Om det ser så illa ut för en utredare, hur ser det då ut för dem som lever dygnet runt i dödens väntrum?’

Tack Alf för den fina artikeln. Hoppas att denna skrift väcker kraftig debatt, hoppas att alla vi som ännu kan gå och stå tar oss ut på gator och torg och kräver vår rätt. För visst är det riktigt. PROBLEM SOM ANGÅR TVÅ MILJONER SVENSKAR KAN INTE SOPAS UNDER MATTAN!

Nu får det lov att vara nog!

I morse stack vår pensionärsförening iväg på kamratträff till Skellefteå. Tur att jag bor nära för det var okristligt tidigt i mitt tycke att ge sig iväg 7.30. Bussen var dock en aning försenad pga ett missförstånd men när den körde upp vid Friis bordade vi den, alla förväntansfulla pensionärer. Sätena var bekväma och snart satt jag i egna tankar och såg hur naturen rusade förbi. Åkrar, ängar, små byar och mycket skog. Svisch, svisch!

Där på en åker stod en ensam trana på spinkiga ben. Den såg så övergiven ut. Uppe i luften svävade ett par som redan funnit farandra. Stackars ensamma trana!

Läste lite förstrött i VK. Rezas sida. Å, vad han skriver bra. Idag handlade det som vanligt om att ingenting händer förståss och sen len ång historia om en iransk brottare och en svensk vän. Så fick man veta att även Reza är brottare, liksom vännen.

Sen skrev han en KÄRLEKSDIKT. Så som ingen annan kan skriva…Suck!

Framme vid Medlefors Folkhögskola konstaterade jag att lejonparten av kamraterna från hela länet utgjordes av kvinnor, kvinnor, kvinnor.

Tja, inget fel i det, så ser det ju nästan jämt ut när folk samlas omkring någonting. Det gick väl uppskattningsvis en karl på sex-sju kvinnor. Vid kaffet var jag tvungen att kasta fram frågan:

– Vars är alla karlarna? Tycker dom att de känns för unga för pensionärsförening vid fyllda 65? Vill de hellre vara hemme i soffan och glo på fotboll? Eller, ve och fasa, är de redan döda?

Någon vid fikabordet trodde på det senare alternativet.

Nåja, det var ett fullspäckat program med föredrag. gympa. underhållning och förträfflig mat. Nöjda återvände vi mot hemorten igen.

Men nog är väl ändå den kärleken väldigt viktig. SOM TRÖST. I DENNA HÅRDA VÄRLD. INNAN DET DÄR HEMSKA SLUTET KOMMER…

Någon hade dragit ut Alf Montáns artikel från söndags-Expressen. ’SKA SLUTET BEHÖVA VARA SÅ HÄR?’ Läs den på nätet.

Jag saxar: ’Sverige har omkring två miljoner pensionärer. I Tyskland är pensionärerna en maktfaktor. I Sverige behandlas äldre ’som kroppar utan integritet, utan själsliv och utan intressen’, enligt regeringens utredare Thorbjörn Larsson. Om det ser så illa ut för en utredare, hur ser det då ut för dem som lever dygnet runt i dödens väntrum?’

Tack Alf för den fina artikeln. Hoppas att denna skrift väcker kraftig debatt, hoppas att alla vi som ännu kan gå och stå tar oss ut på gator och torg och kräver vår rätt. För visst är det riktigt. PROBLEM SOM ANGÅR TVÅ MILJONER SVENSKAR KAN INTE SOPAS UNDER MATTAN!

Nu får det lov att vara nog!

Ja, det verkar ju vara mitt favoritämne detta med prostitution och bordeller mm. I Italien har dom kommit på att man kan anordna statliga bordeller för då får man stopp på gatuprostitutionen och genom hälsoundersökningar kan man då skydda ’allmänheten’, (läs torskarna). Jag läste det i Metro häromdagen. Ser i dagens blogg att även Lennart noterat det hela.

Fast det var ju i Italien det. Vad ska man göra med ’Viktoria’ som framträdde i Chatarina Sahas artikel i Vk för en tid sedan? Hon opererar ju i Umeå!

Många ansåg ju att det var en bra affärsidé.

Umeå är smutsigt!

Vår fina stad, kulturhuvudstad in spe, är så nedsmutsad att man grips av fasa över att bo här. Jag brukar besöka Köln i Tyskland, en jämförelsevis ganska stor stad. Senast jag var där frapperades jag av hur rent och snyggt det var i centrum. Det var nog ingen tillfällighet för jag rör mig ständigt i centrum när jag är därnere. Rent och prydligt är mitt omdöme. Så kommer man hem till lilla Umeå och… Nej, nej nej!

Det måste bli en ändring och ett slut på skräp-problemen. Det är inte värdigt en stad som dessutom kandiderar till kulturhuvudstad.

Apropå det, när jag idag var och handlade blommor hos Ekmans mitt på torget, så märkte jag att det byggdes runt Apberget. En stor scen sattes upp. Gratis popmusik ska det bli. Jaha!

Skrik och skrän nätterna igenom. Ungdomar i fyllan. Gråt och tandagnisslan. Sen kan man räkna ut hur det ser ut igen efter det.

Kommer någonsin den dagen då det offentliga rummet respekteras? Det vore något att stilla bedja om…

En levande stad, möten mellan människor i alla åldrar, respekt för miljön. Ack ja!

Tjena!

Alltså, jag behöver ett par dojor som är så beskaffade att en anka kan trä dem på sina fötter. På senaste tiden har jag börjat svälla som en elefant kring anklarna. DET ÄR INTE SNYGGT!!!

Nu har jag läst i modetidningarna att sista skriket vad gäller sandaler är remdito med läder ända upp över anklarna. Å, vad lycklig jag blir. Äntligen en modell som döljer svullnaden och samtidigt är värsta innegrejen.

Jaha. Då går jag ut på stan. Skoaffär in och skoaffär ut. INGENSTANS i denna håla finns ett par up-to-date-dojor.

Jag får fortsätta att kuta i mina extrabreda ’ecco’ gympadojor som rymmer mina inlägg och är visserligen sköna som bara den men… eleganta? Nej, nej och återigen nej.

Varför är skohandlarna här i stan så himla efterblivna att de inte kan ta hem sånt som är det senaste? Om så vore, eller inte vore, skulle jag kunna vara riktigt fin om baktassarna.

Annars är allt bra. Det regnar så härligt!

Tänk att bli bjuden på en sån fest!
Tre herrar i sina bästa år…hm… ordnade i kväll med en trädgårdsfest som heter duga. Alla var där! Släktled efter släktled plus en massa löst folk.

Music, music, music och tjogvis med glada lekar. Gott foder och dricka. Tex weissbeer. Grillen gick på högvarv. Godis i långa banor käkades. Kaffe, bullar, kakor…

Sen skulle man delas upp i fyra lag. Spader, klöver, ruter och hjärter. Nu var det till att visa sig på styva linan vad gäller spikning, pilkastning och att pricka pinnar med en hög små ringar.

Jag gjorde ner mitt lag, spadrarna, helt och hållet men med Rutan var det tvärt om. Hon var i sitt esse. Hon spikade så flisorna rök med tjejhammaren och det verkade som hon inte gjort annat än spelat dart i hela sitt liv.

Så småningom blev det dans och tjo och tjim.

Innan tolv tog tanterna och sa adjö, cyklade i den vackra sommarnatten över bron, förbi kyrkan och hem.

I morgon blir det tredje dagen i rad jag far på party. Var ska detta sluta?

Ikväll hade vi bestämt att gå ut. Det var Rutan. Majsan och jag och så Grubbetjejen förstås. Jösses vilket digert program vi hade stakat ut. Först Visum. Lågmälda visor av två kvinnor, en med piano, den andra sång. Sen kom grabbarna. Tvenne med gitarrer och sång. Ännu en grabb med solosång. Applåder.

När allt var finito och killarna packade ihop alla maskiner, förstärkare, mickar och sånt, då dök det upp en ung man från ingenstans med en akustisk gitarr, ställde sig mitt i rummet och rev av ett par verkligt roliga, underfundiga visor. Wow!

På väg sedan neråt älven till där Mullin Mallin höll hus stötte jag ihop med gullpluttarna.

– Vi måste ut ibland och ’tanka’, gastade den ene.
– Tanka vadå?
– Samma som du! Hahaha!

Jag vet ju att den där gullplutten är slängder i käften. Brukar handla pizza av honom…

Vi damer tankade Mullin Mallins sista två låtar och extranummer. Dom är skitbra! WOW WOW!!

Glada… utan ’tankning’, synnerligen upprymda efter MM:s enastående uppvisning, vandrade vi vidare neråt älvkanten. Lite sjöbris skulle göra gott men när vi tankat varsitt GLAS så satte ovädret igång.

Hela havet stormar!

Måste det vara så när man går ut på lokal att man är tvungen att sitta och skrika för att överrösta skvalet från högtalarna?

Vi ville ju prata och ha det mysigt. Nej, som sagt: HELA HAVET STORMAR!

Grubbetjejen skrek tvärs över bordet: ’Ni får komma hem och leka på min gräsmatta!’

Ååå, vilket bra tal. Det vill vi gärna. Ser fram emot detta inom en snar framtid men först blir det en 75-årsfest på fredag, Garden-party på lördag och Middag på söndag.

Det är värst vad en pensionär kan gno…o…o…!

Nu har jag fått hem min lilla tavla. Jag känner mig lycklig.

Det beror absolut inte på att habegäret blivit tillfredsställt, nej, det är något annat. Jag är bara så lycklig.

Marianne på Galleri Ahnlund ställde sig på en pall för att nå min lilla tavla där den hängde ganska högt och när hon hade fått ner den vände hon på den och kikade på baksidan. Där hade konstnären skrivit med tydliga stora bokstäver: MAN KAN EJ VARA ANNAT ÄN GLAD.

HERREGUD, TÄNKTE JAG! Den tavlan visste var den hör hemma.

Hos mig såklart. Jag kan ej vara annat än glad.

För övrigt kan jag bara nämna att Galler A är ett förnämligt ställe att handla god konst på.

Kvalle med kompetent kundkontakt.

Men… konstigt! Idag funkar alla å, ä och ö och även ?-tecknet. Hur var det i gårkväll egentligen. Hm.

När datorn lever sitt eget liv och jäklas med mig då är det inte roligt.

Jag får väl nöja mig med detta att datorn tydligen har skämtat nog men jag vill ju gärna veta varför och min lilla silver är tyst som … musen. Kan man säga så?

Hur ska jag göra nästa gång det händer? Jag vill ju gärna skylla på att jag av misstag vidrört någon sorts knapp och givit ett felaktigt kommando men varför i himmelens namn är allt OK nu?

Se här: ??? – ååå – äää – ööö

Har idag besökt Konsthögskolans öppna hus och käkat Ålidhemsbakelse. Inte dumt. Solong!