Kan det finnas en plats på jorden mer lämpad för ett bröllop?

En underskön brud och en stilig brudgum. Havet. En brygga. Sol och värme.

Ett sjuttiotal gäster från när och fjärran. Språkblandning.

Ledig klädsel. Barn ungdomar och äldre. Barfota…Vackra somriga klänningar.

Skottar i kilt.

Glada nunor.

Häst och skrinda. Romantik.

Underbar middag med norrlandsspecialitéer.

En toastmaster som inte gick av för hackor.

Sång och musik. Kärleksfulla tal.

Liv och rörelse i den ljuvliga norrländska sommarnatten.

Frampå småtimmarna serverade ’The Swedish Kock’, till mångas oförställda glädje, den delikata rätten ’PITT – I – PANNA’!

Det var en fest det! En gång i livet!

Nu börjar det bli för mycket… resor hit och dit och ännu är det inte färdigt. I morgon bär det av dit där jag nyss varit, en liten rundtur igen och sen ut mot havet. Där blir det böllop.

Äntligen får jag vara med om ett bröllop!

Bruden är så vacker och brudgummen stilig. Bröllopet kommer att bli som en dröm. Ett minne för evigt.

Framöver blir det väl rapport. Mera detaljer.

Just nu händer ingenting. Ska packa tandborsten och sidenlakanen, vandrarhem i morgon. Party för pensionärer…

So long!

Nog önskar man att fler män skulle förkovra sig inom området jämställdhet.

En av våra folkvalda skriver i ämnet, tja, det tycker jag förstås är OK, men nu handlar det ju inte om hur många byggnadsarbetare som är kvinnor och hur många män som är frisörer.

Det handlar ju i hög grad om LÖNER. Och attityder.

Vi kvinnor har mindre lön… på alla fronter. Om vi sedan händelsevis errövrar typiskt manliga områden t ex prästyrket, jaha, då sänks lönen, som om det vore en naturlag…

Jag blir så trött och nedstämd på alltsammans. Vi kommer aldrig att få någon jämställdhet.

Så regnar det ute också och är alldeles igengrått.

Tur att jag nyss blev bjuden till Rutan på kaffe.

GUBBAR! FÖRENEN EDER!

Det finns en kurs på universitetet som heter MAKT OCH KÖN eller något ditåt. (Man kanske har varit tvungen att byta namn till något mer neutralt, vad vet jag.)

Men det vet jag i alla fall att på dom kurserna är storhopen kvinnor. Det borde vara ett obligatorium att ha gått en sådan kurs om man är man. Åtminstone om man befinner sig på CHEFSNIVÅ.

Hej då!

Tack och lov för Rutans yngste! Han lånade ut familjebilen till oss så vi äntligen kunde göra matinköp. Vi blev tre damer som klämde in oss i den lilla miljöbilen. En riktig drömbil, fyra dörrar, bekväm höjd för äldre personer och egendomligt rymlig bagageyta trots sin ’litenhet’. Sen drar den visst nästan ingenting heller…

Grannfrun i porten bredvid var först klar med inköpen, sedan kom jag som god tvåa. Vi satte oss på bänken för att vänta på Rutan. Där satt redan två herrar men jag beordrade dem att trycka ihop sig så vi skulle rymmas alla fyra.

Nu började ett livligt samtal. Vi avhandlade matpriser, huvudbonader, boendekostnader, hur det var förr jämfört med nu. Vidare om benbrott, civilstånd, Umedalen… tja, ämnena för diskussionen verkade outsinliga.

Vi berörde t o m äktenskap och karlars sätt att klå upp sina fruar.

– Jag förstår inte karlar som slår sina fruar, sa den ene herrn.

Ett av mina favoritämnen plötsligt på tapeten.

– Näha, sa jag. Då ska du gå ihop med andra bussiga män som inte klår upp sina fruar och stå upp tillsammans och tala om för missdådarna att SÅ GÖR MAN INTE! Men vad gör ni? Jo, ni säger i stället att ’Jamen, jag slår inte frun, alltså är det inget som rör mig…’

Den ene herrn hade omärkligt lämnat soffan vid det laget. I stället kom en dam och satte sig.

– Jag sitter i min lägenhet dagarna i ände alldeles ensam och talar inte med en människa på flera dagar ibland.

– Men herregud, kom till allsången i Döbelns park, vettja. Den börjar snart, ett eller två.
– Är´e på dan?
– Visst. Ta färdtjänsten för 17.
– Nä, visserligen har jag färdtjänst, men aldrig. Nä, jag skulle skämmes. Likaså med den där rullatorn. Nä, aldrig!

Inte så lätt att locka folk till allsången men själv for jag dit och Rutan också. Majsan hade redan tagit plats på första bänken.

Där var ett himla hålligång. Siv Forsén ledde sången och Birgit Lindberg spelade piano. En kör och tillika cittraensamble uppträdde också.

Majsan och jag sjöng för full hals. Birgit kom med kloka ord: ’Vet ni att hundägare och körsångare lever längst?’

Ja, så är det. Motion för lungorna det gör susen. Också blir man glad. Liksom invärtes. Man skjuter undan de där hemska tankarna om sjukdomar och döden-döden och tänk så många vi är som blir gamla nu och vem fasen ska ta hand om oss…

Usch, nu blev jag ledsen igen.

Nej, nu ska jag berätta något roligt som hände på Coop. Jag rundade ett varuskepp med vagnen och stötte ihop med en ung man. Han såg på mig, så där gott och mysigt och så hejade han.
– Hej, sa jag tillbaka.
Jag undrade var jag sett honom förut, det var något bekant med honom.

Ja,visst han är chaffis på Ultra och jag kommer ihåg att han såg så där mysigt på mig förut, en gång när jag åkte buss. Fast då var han ju i tjänst…

Plötsligt känner jag mig rätt så OK. Tralala…

Nää, jag bara skämtar!

Rutan och jag tog cyklarna uppöver älven för att hälsa på Beda från Göteborg. Hu så kallt det var. Vi hade nog tänkt oss en liten picnick nere vid älven men i stället fick vi krypa in i Bedas stuga.

Gårdsfolket stod och snyggade till lönnhäcken och på marken låg stora vackra blad som fallit för häcksågen. Beda stod med räfsan och hjälpte till.

Väl inne i Bedas lilla lägenhet lät vi oss undfägnas med kaffe och bullar, falafel och vin. Vi lyssnade till sommarprataren Peter le´Marc som hade ett i mitt tycke mycket intressant program. Handlade om detta livet och så spelades musik jag aldrig hört. Trivsamt.

Mitt i allt knackade det på dörren. Beda öppnade och där stod gårdsfolkets femåring.

– Jag vill lämna en blomma till tant Beda…
– Ååh så rart, tack så mycket.

Pojken sticker ut igen men när Beda är upptagen med att klä sig för att följa oss en bit på vägen så knackar det försynt på dörren igen. Jag öppnar.

– Jag vill att alla Bedas vänner också ska få blommor…

Blygt står den lille gossen i farstun och håller fram två lönnblad i sina kupade händer. I mitten av dem ligger en vacker sten. Jag blir rörd.

– Tack ska du ha. Du har ju gjort ett riktigt konstverk! Tack så mycket.

Vilken lycka! Tänk att bli uppvaktad på detta sätt på gamla dar.

Ja, idag har jag upplevt känslan av liv, glädje och lycka.

Sex and the city för Majsan, Rutan och mig ikväll. Kärt återseende för Rutan och mig men för Majsan var det premiär. Hon tyckte ändå att filmen var OK. Vi småpratade lite om filmen när vi gick över Rådhusparken. Försökte ta oss in på en pub men herregud, de tar förtio spänn i inträde. Nänä, det går vi inte på… Vi skiljdes åt och Majsan gick åt sitt håll, Rutan och jag åt vårt.

På hemvägen var vi in på ICA och handlade varsin gurka och varsin liter mjölk. Var det allt som kylskåoet behövde fyllas med? Ack nej, det ekar tomt i köksskåpen hos oss båda men när och hur ska vi få till en storhandling? Två äldre damer utan bil? Buss är inte att tänka på, alldeles för besvärligt med full ’dramaten’ och kassar dessutom. Vi småhandlar i kvartersbutiken.

När vi sedan gick förbi ’gullpluttarna’ satt två unga män ute på trottoarserveringen.

– Hejsan, ropade de glatt.
– Tjena, sa jag och försökte verka lite cool… Hm.

Senare frågade jag Rutan om vi borde känna de där unga männen.

– Äh, sa Rutan. Såg du inte att de var något överförfriskade.

Hos grannen är det party. Riktigt hålligång. Jag brygger en kanna te och går in till Rutan. Vi sörplar i oss den varma drycken och klämmer ner en hårdbrödmacka.

Klockan är strax efter tio. Grannens gäster troppar av. De ska nu börja det verkliga hålligånget nere på stan. Det är som en ritual varje fredagkväll.

Själv gör jag kväll. Nöjd. I morgon kommer ännu en dag.

Har varit placerad under en tid vid Kielkanalens första sluss vid Östersjön. Många var fartygen. Slussarna gick för jämnan.

I morse tog jag och Rutan en stavpromenad ner mot älven. Efter Tysklandsvistelsen är man definitivt på ruta ett igen beträffande motionsstatus.

Nere vid älven låg en typ av motorbåt. Inget märkvärdigt, konstaterade vi. I färskt minne har vi båda två den tidiga morgon när de två båtarna från Bahamas smög in i slussarna. Helt i tysthet ½ 6, båda två gick faktiskt in samtidigt. Fast nog var det på millimetern.

’Royal Princess’ ett kryssningsfartyg. Många våningar högt, hade redan kört in och visade i stort sett bara sin akter.

Men så kommer den ståtliga jakten! ’PELORUS’. Uj uj uj! Ägare Abramovitj, ryss med pengar från olja bl a. född -66. Herregud, yngre än barnen…

Köpte upp fotbollslaget Chelsea och flyttade till England från det karga Ryssland. Hmhmhm…

Så nära en multimiljardär har jag aldrig varit någonsin. Häpp!