Nää, jag bara skämtar!

Rutan och jag tog cyklarna uppöver älven för att hälsa på Beda från Göteborg. Hu så kallt det var. Vi hade nog tänkt oss en liten picnick nere vid älven men i stället fick vi krypa in i Bedas stuga.

Gårdsfolket stod och snyggade till lönnhäcken och på marken låg stora vackra blad som fallit för häcksågen. Beda stod med räfsan och hjälpte till.

Väl inne i Bedas lilla lägenhet lät vi oss undfägnas med kaffe och bullar, falafel och vin. Vi lyssnade till sommarprataren Peter le´Marc som hade ett i mitt tycke mycket intressant program. Handlade om detta livet och så spelades musik jag aldrig hört. Trivsamt.

Mitt i allt knackade det på dörren. Beda öppnade och där stod gårdsfolkets femåring.

– Jag vill lämna en blomma till tant Beda…
– Ååh så rart, tack så mycket.

Pojken sticker ut igen men när Beda är upptagen med att klä sig för att följa oss en bit på vägen så knackar det försynt på dörren igen. Jag öppnar.

– Jag vill att alla Bedas vänner också ska få blommor…

Blygt står den lille gossen i farstun och håller fram två lönnblad i sina kupade händer. I mitten av dem ligger en vacker sten. Jag blir rörd.

– Tack ska du ha. Du har ju gjort ett riktigt konstverk! Tack så mycket.

Vilken lycka! Tänk att bli uppvaktad på detta sätt på gamla dar.

Ja, idag har jag upplevt känslan av liv, glädje och lycka.